— Förlåter Antti hustrun sin? —
Peltonen såg upp. Länge och fullt blickade de två på hvarandra. Den allvarsamme mannen knäppte ihop sina smutsiga händer, och blickande ut liksom i en fjerran verld, långt förbi den mörka, trånga stugans väggar, utbrast han sakta:
— Tacka Gud för denna välsignade stund! Jag förlåter allt som menniskor gjort mig, också om de icke skulle förlåta mig! Och du, Gud, som hör och ser allt, förlåt att jag i dag hädat ditt namn. Nu är jag ju mera lycklig än jag skulle ha rätt till. — Jag har i dag fått hvad jag visst aldrig förr haft — en hustru!
Leena drog en suck, liksom af lättnad. Hon räckte mannen handen. Och såg sig omkring i den lilla grofva, smutsiga stugan. Derefter slog hon kraftigt med den andra handen mot bordet och utbrast i glädtig ton:
— Hå hå, Antti! nu ska här sopas och tvättas och fejas, och ungarne ska veta att de ha mor sin i stugan! Och med den här ugnsrakan så skall esten sopas ur huset. Och tomten skall ha gröt hvareviga söndag. Och gud nåde mig om jag skall annat än vara glad och lustig hvar enda dag och hålla ihop med dig, mannen min. Och hvarenda qväll så skall jag be Gud att hintar patron. Hej ohoj! nu skall du ha kaffe. För en sådan födelsedag som i dag ha vi aldrig förr firat!
Medan hon stökade derinne, gick han ut, med tillstymmelsen af ett leende på läpparne. Men med det lingula håret burrigt och fullt af dam, kröp der fram bakom sängen först lille Heikkis hufvud, och så hela hans späda, hvitklädda figur. Han rynkade pannan som af missnöje, och då han kilade ut genom dörren, knöt han näfven med passionerad kraft och upprepade sakta moderns ord, endast med mer eftertryck och innerlighet: »ja, ja, vi ska be Gud att hin tar patron!»
Men Peltonen, som derute gick till sitt arbete, blickade än en gång med en tacksam blick tillbaka till det lilla huset. Det tycktes honom i detta ögonblick som hade han lemnat en kyrka, stor och hög, en kyrka, den vackraste han visste, en kyrka der han hädanefter kunde bedja hur ofta han ville och der verldens skönaste orgel spelade upp heliga psalmer till Guds lof. Det var hans kyrka. Hans eget älskade, fattiga, men nu så lyckliga hem.
— — — — — — — — — — — — — — —
Den sköna dagen led redan. Solens strålar voro mattare och skuggorna längre, när patron med sin gäst och barnen landstego samt begynte klättra uppför den eländiga stigen framåt strandparken. Löjtnant Stål var idel förtjusning öfver Hvitö vackra stränder och höga, skogbevuxna berg, medan patronen sjelf gick der sur och tvär och drog sina mungipor så långt ner han kunde. Hans tunna hår klibbade fast vid tinningarne och näsan, som en gång varit hans stolthet, den »fina» näsan, hvars romerska linie han sjelf fordom så varmt beundrat, den tycktes i dag så genomskinlig och hvass som hade den specielt lagt an på att med sin djerft vågade bugt skrämma alla sin egares fiender på flykten. Han höll hårdt om sin käpp med ena handen och fingrade nervöst med den andra om berlockerna på sin stålurkedja. Hans blickar foro sökande hit och dit, medan munnen förgäfves nu och då försökte ett leende, som skulle öfvertyga gästen om att han var välkommen.
Då de gått en stund, uppdagade han lille Heikki, som, kilande mellan några af stenarne, på afstånd visade Clara en halffärdig docksko, hvilken han profvade på en stor docka.