Det var en gammal positivspelarmelodi han föredrog. Några strofer ur den populära Normaduetten. Så svek honom minnet. Då gaf hans fantasi honom ett lyckligt stöd och han fortsatte efter eget hufvud det Belliniska motivet, i samma rytm, men på ett nytt, originelt och föga italienskt sätt, som mer påminte om en nordisk vallflickas lurmelodier och fioriturer, än det liknade någonting annat.
Kajsa blef alltmer utom sig, ju längre hon lyssnade.
— Olyckliga unge, — ropade hon, — hvem har lärt dig det der handtverket! Du har det i dig från farfar din, kan jag tro, han var en sådan der! Vet du hvad, det är det som mest förtretar mig, att du skall ha den der uselheten i kroppen på dig! Sade jag dig inte, när de voro här, tattarne eller tyskarne eller hvad de voro för slag — sade jag dig inte, att de kringstrykarne voro värre än tjufvar! Sådana der spelmän! Odugliga latvargar! Smutsiga odågor, som inte vilja arbeta! Ack, Herre Gud! att jag skulle se hur spelarsjukan smittat dig också!
Weli tittade upp från sin grop. Modern stod der så ståtlig, vreden hade färgat hennes kinder röda.
— Hvarför, mamma, hvarför får jag inte spela? Det är ju så vackert!
Kajsa rodnade ännu mer, men icke af vrede, hon var aldrig ond längre än ett ögonblick.
— Hvarför, jo, — derför att det är vackert, sådan der vackerhet som förderfvar menniskor och hindrar dem att arbeta. Din pappa hade musikantandan i sig, han också. Derför blef det aldrig någonting af honom. Inte ville han arbeta, och inte ville han läsa. Bara sitta och gnida på ett gammalt fiolskrälle, som han ärft af far sin, det kräket…
Weli blef med ens uppmärksam. Ett skimmer for öfver hela hans ansigte.
— En rigtig fiol, mor! Får jag se den, bara en enda liten gång? — bad han.
— Dumma pojke! Och du tror, att jag skulle så länge ha hållit den gömd bara för att du nu skulle få den? Åhnej, min gris, det slipper du. Jag tog den från far för att få honom till menniska, men — det blef han inte ändå. Han var egentligen en engel — ja, — Kajsa fick tårar i ögonen — ja, en engel, men — arbeta orkade han inte, och smuts tyckte han om. Smuts och musik — de passa väl ihop. Kom hit, Weli, gråt inte! Torka näsan. Du är en snäll pojke, men blif inte af den sorten, hör du! Gif hit fiolen!