— Naja, mitt söta barn! Aldrig i lifvet! Begär af mig hvad som helst, men gifta mig nu — det är omöjligt!
— Du förkastar mig då! Tänk efter hvad du säger, för jag tar lifvet af mig, om du inte vill ha mig!
Han försökte trösta henne med penningar, med goda ord, med smekningar. Hon lemnade honom i vredesmod, i strida tårar, förbannande det samhälle, som skilde dem, den mor, som födt henne, den Gud, som delat så ojemt. Herr Adolf mådde illa, han sände sin uppasserska efter en droska och reste till Vilhelmsbadhus för att med ett ordentligt bad skölja bort den indisposition, som var den naturliga följden af ett sådant uppträde.
När Nadja kom hem till sin fru ett par timmar senare än hon skulle, fick hon inga bannor, frun tog henne tvärtom in till sig, var mycket vänlig och berättade, att hennes mor varit der med en karl, Samuli från Drumsö, att modren bedt frun om tillstånd för den unge mannen att få »fria» till flickan, besöka henne hvarje söndag, taga henne med i kyrkan eller på promenad eller, om frun ville att de skulle vara hemma, läsa högt for henne ur tidningar eller annat… Frun hade tyckt om mannen, sade att han hade ett ovanligt hyggligt utseende och kunde dessutom om några månader gifta sig.
Nadja ville inte höra talas om Samuli och hans läsningar. Hon bad att få slippa, svarade frun temligen näsvist, att hon helst ville sköta sig sjelf. Frun lemnade henne allena och gick in till sig. Men om ett ögonblick ångrade Nadja sig, rusade in, föll på knä och bad om förlåtelse för sitt uppförande, brast i gråt och sprang tillbaka in i köket.
Nästa söndag var hennes fridag. Hon stannade ute till efter klockan tre på natten, blef uppsagd af frun och förklarade trotsigt, att hon just den aftonen blifvit »hemligt förlofvad» med en herre, en rysk officer, hvilkens namn hon icke kunde uttala, men som skulle gifta sig med henne så fort hans papper blifvit i ordning.
Till sommarn reste han emellertid med sina papper tillika med det regemente han tillhörde någonstädes bort till Södra Ryssland. Nadja, som hela tiden arbetat på cigarrfabriken vid Nylandsgatan för en usel lön och ofta lidit hunger, tog på nya året tjenst i en familj, som amma med 30 marks månadslön. Hennes eget lilla barn dog af vanvård hos en »barnälskande madam» vid Rödbergen. Det lönade sig utmärkt att vara amma. Allt hvad Nadja under sista året lidit, skam, svält, fysisk smärta, allt glömde hon nu, stolt öfver att kunna förtjena så mycket, att nu för första gången i sitt lif få föra ett behagligt, sysslolöst lif, att få äta godt, klä' sig väl, få alla sina nycker tillfredsstälda och allt detta nu, just nu, då hon för första gången i sitt lif fallit, för första gången i sitt lif gjort hvad »katekesen och presterna» behagade kalla brott.
En dag, det var i mars månad, kom Kajsa in till staden för att för första gången på en längre tid se om dottern. Hon hade sällan på det sista året varit uppe hos Nadja, och då hon kom, hade hon blifvit så hårdt och hånfullt behandlad af dottern, att hon med tungt hjerta dragit sig tillbaka. Hon visste mycket väl hvad som tilldragit sig, visste att professorn på klinikum genast skaffat Nadja amplats och att hon nu hade det bra… Hon, landsqvinnan, fördes af en tjenare in till den rymliga och ljusa barnkammare, der Nadja satt med kommerserådets barn i famnen. Modern stannade ödmjukt vid dörren och hälsade ett mildt och vänligt: — Guds fred, barn, hälsningar från hemmet.
Nadja, rosig och fet, med det rödkrusiga håret uppsatt i en »grekisk» knut midt på hufvudet, satt i en länstol, hon smålog nedlåtande åt modren och bad henne taga plats.
— Tack skall du ha, Naja. Är det här ditt rum, din jungfrukammare?