Kajsa torkade med en stor hoprullad näsduk bort en tår, när hon vecklade upp duken, som var virad om skrinet; hon var rädd att visa sin sentimentalitet för Nadja.
Denna tog skrinet, yttrade likgiltigt sin belåtenhet med det nätta arbetet och öppnade locket. Der inne var en liten silkessjalett, en fingerborg af silfver, en karniolsring och ett porträtt. Med ett öfverlägset leende betraktade Nadja sakerna.
— Han är alldeles galen i mig, — sade hon skrattande, — och det fastän barnet icke var hans! Men han är snäll, token, säg honom det. Åh, der är hans porträtt! Usch, hvad han ser bondisk ut, ett riktigt landsansigte! Och så beskedlig se'n! Som han inte skulle kunna göra en mask för när.
— Patron är mycket nöjd med honom … han blir visst inspektor till sommarn.
— Så, lycka till! När han fått inspektörsplatsen, kan han få komma hit och hälsa på mig, inte förr.
— Nå, Nadja, — Kajsa talade långsamt och försigtigt, — när det blir slut med det der, — hvad skall du då ta dig till?
— Det der, hvilket det der?
— Ammandet, förstås…
— Hm — då — det får vi se då! Jag får väl alltid någon råd…
— Då blir din lön liten, och du har fått vanan att vara förnäm, krusas för och firas, lefva stort och vara hög af dig.