— Ni ha väl sofvit godt båda i natt, kära Nadja? — frågade den unga frun blygt; hennes melodiska stämma dallrade litet, vek och svag som tonen af en zittra. — Jag har lyssnat, men ingenting hört, lillen har väl varit snäll?
— Psch, när har frun haft skäl att klaga öfver nätterna? Jag behöfver alls ingen kontroll, är inte frun nöjd med mig, så kan hon skaffa sig en annan.
— Åh, söta, så hon talar! Alterera sig inte, snälla, beskedliga Nadja, mamma säger, att lillen har ondt af det. Är det någon jag är säker på, så är det Nadja, — att hon ser väl efter honom. Jag ville bara veta, hur ni må, båda två… Önskar Nadja något? — kanske litet frukt? … eller någon bok eller så?
— Bok, nej tack! Och läsning! Usch då, det gör bara ondt i hufvudet, och det tål jag inte vid, för lillen. Frukt har jag ännu se'n i går, herrn gaf mig ju en mängd påsar. Nej — men efter frun är så god, så vore det allt bra, om frun ville…
— Nå, säg bara ut, kära Naja, om inte mamma har någonting emot det, jag vill ge dig allt hvad jag kan, bara du — eftersom du — — ifall du — ja efter du, kära goda Naja, är snäll och öm mot mitt kära lilla barn.
— Åh, med barnet har det ingen fara, bara frun inte pjoskar så förskräckligt — så'na här ungar är det ingen nöd med, och godt om dem är det också.
— Men hvad var det du ville, Naja?
— Bara för lillens skull, ser frun: — gå ut lite mer.
— Du är väl ute som doktorn sagt, halfannan timme på förmiddagen och en på eftermiddagen?
— Äsch, det är inget roligt att gå och valla på solsidorna längs husen midt på dagen, styf som en tändsticka; nehej då, det är inte det jag vill.