Så sprang hon till bordslådan. Hennes sminkburkar voro borta.
Der, der, på ett af de andra borden lågo burkar och askar i massa. Hon skrufvade upp gasen, satte sig och gjorde hastig manöver. Först det hvita, så det röda. Och på munnen en smula fet stångsmink, fy! … den smakade af Ulfs portvin.
Oh! hur illa disponerad hon var, hon svettades och frös på en gång. Portvin, det var just hvad hon skulle ha, bara en liten klunk för att styrka sig, för att stramma upp lifsandarne en smula. Det blef ändå icke annat än att betala en qvarts timmes plikt.
I kakelugnen hade hon en liten flaska sedan sist. Riktigt god, fin vara, en gåfva af en vän. I spegellådan låg korkskrufven. Bara en klunk, och så —
Dit upp trängde tonerna från scenen. De hade endast sjungit första kören. Hon kände mycket väl igen stället — föll in i sin altstämma och gick ned, säker och med återvunnen fattning, trängde sig genom en hop »teaterfolk» mellan kulisserna, stötte undan de närmaste och kom in på scenen.
Det gick lyckligt. Hon smög sig förbi basarne, knep en guldstickad grand i armen, stack en annan i sidan, puffade undan ett par altar och kom till sin vanliga plats, sjungande så starkt hon kunde.
Hon stod snart temligen långt från sina kamrater, hvilka som vanligt något drogo sig undan henne. Hon märkte, att dimman för hennes ögon tilltog. Det blef skumt. Hon försökte öppna ögonen, men såg ej bättre. Gaslågorna vid rampen blefvo som utan sken, de stora hvita flammorna krympte för hennes syn ihop till små, blå, dunkla, hon förstod icke detta märkvärdiga fenomen, utan stirrade skrämd framför sig. Hon sjöng som i sömnen, icke mera samma stämma som de andra, utan en entonig strof, en kromatisk gång sakta upp och ned. Det snörde sig ihop i hennes hals, det blef alltmer skumt för hennes ögon. Scenen liksom vek undan för henne, det var ej mer ett sluttande golf, det var en enda böjlig planka hon stod på. För att ej falla grep hon i närmaste föremål, det var en stol.
Kören gick ut, det var deras slutfermat och sortie. De gingo ut två om två, hon var den sista. Men hon gick ej, utan stannade. Der stod ju denna stol, den var ett stöd.
Framför rampen stod hvitklädd och rund primo-amoroson, en tjock tenor från någon småteater i södra Ryssland; han hade gjort sig så skön och förtrollande han kunde, målad om kind och ögon i hvitt och rödt och svart, i lösperuk och drägt af hvit atlas för en mark alnen, och med svärd vid sidan. Han stod och smålog, blickade med smäktande ögon in i salongen till raderna, tog sig halfhostande om halsen, kråmade en smula på kroppen, svängde helt elegant med svärdet och hämtade andan för att efter slutadt förspel högtidligen begynna sin stora aria.
Men — det blef en rörelse i salongen. En susning, ett hviskande, ett skratt.