Ridån kunde ändtligen sänkas. Orkesterherrarne rusade upp. Publiken talade och skrek, stampade, hvisslade, skrattade. Allt flere personer trängdes på scenen, i gångarne, i förstuar, korridorer.
Direktören lät ridån gå upp, han steg fram, der blef ögonblicklig tystnad.
Han stammade … han tryckte handen mot hjertat. Han skakade på hufvudet. Ändtligen, då han märkte, att man blef otålig, fick han fram några ord:
— Tusen gånger … det ärade, högtärade … högstärade publikum. Tusen gånger … förlåtelse, ursägt, öfverseende… En olycka … en stor olycka … läkarn förklarar … bedyrar … tillfällig olycka … tusen gånger…
Och under djupa bugningar och nya handtryckningar på hjertat retirerade han in i kulissen.
Uppe i ett af påklädningsrummen låg emellertid Nadja Sergejevna på en trasig soffa, omgifven af en brokig menniskomassa. Läkaren och direktören rynkade på näsorna, polismästaren och några af stadens teaterintressenter stodo och pratade helt ogeneradt om den »obehagliga skandalen», påklädningsmadamer, koafföser, städerskor och tvätterskor hviskade sins emellan, maskinister, folk af alla slag, öfver- och underordiska stucko in sina hufvud för att få se en skymt af corpus delicti, medan för resten hela personalen, spaniorer, spaniorskor, bondflickor med guldpapper på kjolarne, röfvare och röfvarinnor, englar och smådjeflar kommo och gingo, småfnittrade eller skrattade högt, allt under det högljudda snarkningar från soffan bekräftade läkarens nyss fälda yttrande: — Hon är full och sofver bara ruset af sig!
Fjerde akten börjades ändtligen, men man hade icke öron eller ögon för någonting. Det var alltjemt samma mummel, samma hviskande i salongen. — Det var förskräckligt, förfärligt, oerhördt, ja vidrigt, ohyggligt, vämjeligt.
Man hade ej adjektiver starka nog… Men det var uppiggande … lifvande … det var som om man sett en tjurfäktning eller en amputation. Någonting riktigt rafflande. Det var icke många som verkligen ångrade sina penningar den aftonen. Allra minst de referenter, som händelsevis varit tillstädes.
Innan fjerde aktens slut uppkallades alla tidningsmän till direktörens loge. Med tårar i sina ljusblå ögon och vridande händerna i förtviflan bad och besvor han dem om tystnad… Det var endast med svårighet han lyckades i sina öfvertalanden. Man anhöll höfligt om tillåtelse att helt flygtigt få omnämna det som ett enstaka beklagansvärdt olycksfall: en af sujetterna, som hade träffats af ett plötsligt illamående, en svimning med åtföljande krampattack, alltsamman förorsakadt af en allför stor dosis medicin, tagen i anledning af de smärtor, som åtfölja en vanlig sjukdom etc. etc.
Och så blef det. Direktörens teaters rykte blef räddadt — — Nadjas teaterbana för alltid bruten, på denna ort åtminstone. Hon hade blott spelat en enda scen, under en enda minuts tid, men denna enda scen hade varit tillräckligt lång att förskaffa henne rykte för lifstiden. Hennes namn var i allas mun, och då hon några dagar derefter var på resa till Petersburg, visade konduktörerna obemärkt hvarandra »den ryktbara aktrisen från Lilla Teatern».