— Vi voro vänner — berättade han och slog troskyldigt upp sina ögon och blickade in i sin hustrus klara och skarpa bruna — vi voro vänner, på det viset att jag tog emot henne hemma. Ibland, när hon var exalterad, kastade hon sig i mina armar, fastän jag sade, att det inte alls gick an.
— Horribel person — afbröt frun.
— Jag betalade hennes utgifter en tid … jag trodde, att det var min pligt som hennes bekant.
— Saliga äro de som tro — frun talade litet à part.
— Men så gjorde hon dåliga bekantskaper. Hur det var, kom hon på sjukhuset. Du förstår! Barnet dog. Hm, professorn — hm, skaffade henne en utmärkt bra plats, der hon fick stor lön och blef firad och hållen som en prinsessa.
— Dygdens belöning.
— Derefter, hm, hon fick snart engagement vid en ambulant teater, der det gick bra i början, tills hon en afton blef sjuk på teatern.
— Tills hon åter igen kom på sjukhus? Hvad? Och professorn…
— Nej, visst inte. Åh! hvad kan du tro? Hon blef sjuk på scenen, tog afsked och kom hit, som vi vet', för att studera.
— Vet du hvad, Attuschka, vi kan ju betala för henne hos en sånglärare, låta henne ta lektioner hos min gamla guvernant i spelning, så kan hon med det samma få lite »sätt», för nu är hon alltför vulgär. Fina Mäienen öfvar in henne till konserten. Hon har det svårt, mycket svårt. Protégén är visst mer än lofligt dum.