Undersökningar av olika stilarter och deras kännetecken sakna ej sitt intresse.
Naturligtvis finnes en mängd olika slag av stilar, lika visst som språket har otaliga vitt skilda uppgifter. Dessutom kanske vi strängt taget borde kunna säga, att varje människa har sin säregna stil, så vitt som varje människa i något avseende är olik alla andra. Framför allt gäller detta om de stora författarna. Varje diktare har sin egen stil, liksom vi ock kunna skönja vissa drag, som särskilja de olika arterna av diktning. Olikartade bliva med avseende på stil och ordval den glödande känslolyriken, den objektiva verklighetsskildringen, den på bitande satir byggda kritiken av människor och samhällen o. s. v.
För en författare är friheten livsluften. Naturligtvis ledes även han av lagar, men ej småaktiga lagar, skrivna av »vittra pysslingar, utan av naturen», som Thorild säger. Det är den personliga smakens och det odlade skönhetssinnets lagar, som skola leda honom, och dessa lagar kunna ej i några givna formler uttryckas. Har han dem ej inom sig själv, så hjälpa yttre påbud föga! Låtom oss komma ihåg, att det är de stora språkkonstnärerna, diktarna, författarna, som gå i spetsen för vårt språks utveckling. Det är de, som genom sin diktning skapa allt fullödigare, vackrare och klarare uttryck för sina tankar, fantasier, drömmar och känslor. Så bidrager även diktningen att föra språket framåt mot dess mål, att bli ett allt bättre och smidigare uttrycksmedel för den mänskliga tanken. »Klarhet i begrepp och renhet i språk», som Geijer säger, är den verkliga vältalighetens mål. Sanningen bör man ej våga »belasta med prydnader, som hon ej behöver».
Ja, vad är all konst i grunden annat än en stor tanke eller känsla, klädd i åskådlig dräkt, i en form, som ger ett fullgott, starkt och levande uttryck åt ett rikt innehåll. Så sammanfalla djupare sett i viss mån kraven på språkets ändmålsenlighet med kraven på dess skönhet.
Vad kunna då vi vanliga dödliga göra? Vi kunna älska vårt språk och vår litteratur. Vi kunna vårda vårt eget språk, vaka över vårt uttal, vårt ordval, men naturligt, utan överdrift, onatur och förkonstling. Vi må komma ihåg, att talspråket ej är en efterhärmning av skriftspråket, utan har sina egna fria och naturliga lagar. Skriften skall ofta kunna läsas och förstås av många, den skall bevaras för framtiden, och den har därför även sina egna lagar.
Måhända kunde mången av oss behöva en varning för att använda överdrivna eller för mycket sägande uttryck om vardagliga ting, t. ex. sådana ord som rysligt, förtjusande, härligt, gudomligt. Vi skola spara de betydelsefulla orden, tilldess de verkligen behövas, kanske de eljest ej räcka till, då vi stå inför det verkligt stora.
Men språket har också blivit ett så förträffligt och smidigt redskap, att det för den, som behärskar det, liksom »skriver sig självt». Må vi därför akta oss för att låta de många orden endast dölja en tankarnas tomhet! Det finnes intet ihåligare än ord utan innehåll och tanke.
En betydelsefull och omfattande apparat är språket. Och säga vi, att det svenska språket har ett ordförråd av 200,000 ord, är det snarare för litet än för mycket, särskilt om vi tänka på alla de möjligheter att bilda nya ord genom sammansättningar, som språket äger. En hel del ord tillhöra ju yrkes- och fackspråk, som vi nog ej alla känna till; men man har trott sig kunna säga, att minst 45,000 äro allmänt brukliga i det vanliga folkspråket — därmed är dock ej sagt, att var och en använder och förstår dem alla. I det dagliga livet reda vi oss i vanliga fall med ett betydligt mindre antal. Dialekterna, vilka många djupt förakta, och vilkas allt för oklara ljud och oförståeliga uttryck vi i viss mån måste motarbeta, äro dock ofta synnerligen uttrycksfulla och ha ett rikt flöde av förträffliga och målande ord, liksom de i fråga om ordförrådets svenskhet stå på ett helt annat plan än vårt riksspråk. Vi kunna ock se, huru flera av våra författare tagit intryck av sin hemorts dialekt, t. ex. Fröding och Strindberg samt de sista tidernas många hembygdsdiktare.
Dessutom pågår ett intensivt upptecknande av de försvinnande dialekternas ordskatter.