En förenkling, som kan anses fullt genomförd i riksspråket, är upphävandet av »könsskillnaden» i språket mellan »döda» föremål, d. v. s. skillnaden mellan han- och honkön. Landsmålen säga vanligen sola ho’, stoln han o. s. v. Vi säga emellertid nu: solen den och stolen den. Detta är ett avgjort framsteg, då ju döda föremål faktiskt ej ha något kön. Skalderna är det ju obetaget att i naturens föremål dikta in manliga och kvinnliga väsen, att ge personlighet och liv åt det i sig döda, men det praktiska språkbruket är ej främst poetiskt, utan främst just praktiskt, d. v. s. så enkelt som möjligt.
En företeelse, som även berör genusförhållandenas språkliga uttryck, är den, att kvinnan, samtidigt med att hon tillkämpar sig rätten till allt flera tjänster, yrken och examina, också erövrar rätten till motsvarande förut manliga titlar. Förr hette det skald och skaldinna, konstnär, konstnärinna o. s. v. Nu blir det allt vanligare att tala om kvinnliga skalder, konstnärer, författare. I den riktningen går det, och de senast förvärvade kvinnotitlarna av doktor och docent ha ingen direkt motsvarande feminin form, vilket däremot den något tidigare förvärvade rätten till studentexamen medförde — den kvinnliga studenten kallades studentska. Men doktorinna betyder ju ej kvinnlig doktor!
Vi se sålunda även här, hur kulturrörelser inom samhällslivet trycka sin prägel på språket — spegeln av folkets liv och uttrycket för dess synpunkter. Förr bildade också de kvinnodyrkande skalderna gärna feminina nybildningar, sådana som huldinna, tjusarinna. Nu se vi ej mycket sådant.
Vi ha här endast vidrört några spridda drag av språkets ljud- och formutveckling för att visa, hur språket på alla områden strävar att bli ett allt bättre och tjänligare redskap i kulturens tjänst. Och även på detta område avspeglar sig odlingen i språket. I en tid med intensivt liv och rask utveckling på många områden visar sig brådskan även i tal och skrift. Strävanden efter korta, direkta uttryckssätt framträda, onödiga ändelser, svagt betonade stavelser försvinna, under det talet flyter i en snabbare takt. Särskilt i den brinnande affärsbrådskans språk, engelskan, kunna vi tydligt märka en sådan utveckling, men även i vårt språk se vi detsamma, ehuru ej i så hög grad. Allt sedan fornsvensk tid har emellertid en förkortning av orden genom bortstötande av en mängd överflödiga ändelser och andra orddelar fortgått, och denna benägenhet förefinnes i hög grad än i dag, som vi sett. Och vi ringakta gångna tiders omständliga och cirklade talesätt med de långrandiga omskrivningarna och de överflödiga fraserna. Vårt språk går rakt på sak och nämner också saken vid dess rätta namn. Det är ju en utveckling i god riktning detta. Måtte den även vittna om en god moralisk utveckling till större ärlighet, rättframhet och uppriktighet! Vågade vi tro detta, så kunde vi ju också anse språket som en så mycket betydelsefullare spegel av kulturen.
STILARTER. SPRÅKET OCH DE ENSKILDA.
Språket har alltså, som vi upprepade gånger framhållit, i första hand en praktisk uppgift. Som vi skola se, förneka vi därför ej skönhetens rätt och betydelse. Men språkets uppgifter äro av mångahanda slag. Därför få vi ock många olika stilarter. Med stil mena vi då de språkliga uttrycksmedlens anpassning efter det ändamål, som den talande eller skrivande åsyftar, formens överensstämmelse med sitt innehåll. Ej blott det olika innehållet, utan även många andra faktorer inverka på stilen, såsom den krets man vänder sig till, den offentlighet det talade eller skrivna har och andra yttre omständigheter, såsom tid och rum. Så få vi en indelning i lägre stil, högre stil och mellanstil eller normalstil, men även andra indelningar äro ju tänkbara. Stilarterna skilja sig med avseende på ordval, formbildning m. m. Stilen kan naturligtvis också vara mer och mindre personligt egenartad. Till lägre stil hör det vanliga, mer eller mindre vårdade samtalsspråket. Högre stil finna vi ofta i predikningen, i högstämda tal, i vissa skönlitteraturens alster o. s. v. Vid den s. k. vältaligheten bruka vi ju fästa den innebörden, att den på ett särskilt sätt skall tala till känslan och fantasien. Den verkliga vältaligheten föraktar onödiga prydnader och älskar ett rent och klart ordval — de många, granna orden stå ej högt i kurs i vår tid. Dock utmärkes den högre stilen vanligen av rikedom på friska, talande och levande bilder.
Normalstilen är skriftspråkets breda ström, vetenskapens, föreläsarens, ämbetsmannens, tidningarnas språk, den väl vårdade prosan, som vänder sig till en större skara av läsare eller åhörare, främst av allt sökande det klara och enkla uttrycket för tanken. Kravet är högt nog: att återge tankens finaste skiftningar.