En annan analogibildning är förändringen av fager, fägre till fager, fagrare. Och det gamla uttrycket läsa ett lås ha vi förenklat till låsa ett lås — uttrycket blir ovillkorligen därigenom enklare, och ordens samhörighet framträder klarare.
Analogibildningarna gå ju ut på att skapa större likformighet vid bildande av likartade former, vilket naturligtvis ofta har sin stora fördel med sig. Hit hör t. ex., att främmande ord vanligen böjas på samma sätt som svenska, när de upptagas i vårt språk. Även i övrigt kunna de ju genom inhemsk påverkan förändras med avseende på form, uttal och stavning. Det heter t. ex. en allé, flera alléer liksom kraft, krafter. Andra slag av mera ingripande analogiska ombildningar ha vi redan talat om (sid. [37]). Vi ha kanske märkt besväret med ord, som bevara en främmande böjning, såsom ett plenum, flera plena, faktum, fakta. Man kan få höra mindre bildat folk tala om, att de varit med om »ett plena i riksdagen», om »ett avgjort fakta» o. s. v.
Titlar av främmande ursprung få ofta ett mera svenskt utseende genom tillägg av den rent svenska ändelsen -are, särskilt vanlig vid yrkesnamn, såsom åkare, borgmästare o. s. v. Så få vi även jämte officer, officerare, vidare sekreterare, ja även kamrerare.
Många andra exempel på begäret att göra språket regelrättare kunde anföras: värmar blir värmlänningar, gutar blir gottlänningar efter mönstret av smålänningar m. fl. Något bättre står sig formen jämtar bredvid jämtlänningar.
Som exempel på, hur formerna bli enklare och kortare, kunna vi peka på, huru vi av hava få ha, av bliva bli, av taga ta, av giva ge — former, som äro goda, därför att de äro korta och dock fullt tydliga, ehuru de ännu ej fått burskap i den s. k. högre stilen.
En annan förenkling, som talspråket genomfört och som även arbetar sig fram i skriftspråket är användningen av samma predikatsformer av verbet, såväl när det hör ihop med ett ord i flertal som ental. Vi säga sålunda allmänt t. ex. »gossarna kommer» likaväl som »gossen kommer», under det vi efter gammalt mönster pläga skriva: »gossarna komma». Men språket älskar ingen onödig formrikedom. Och redan under 1600-talet och tidigare påträffas sådana flertalsböjningar som vi binder, vi band (för binda, bundo). Under medeltiden hette det även vi köpto, han köpte. Nu heter det alltid köpte i såväl ental som flertal. Så komma nog ock sådana former som »vi gick» att tränga igenom. Dylika formförenklingar äro även analogibildningar. Talspråket har naturligtvis sin fulla rätt att införa förändringar och förenklingar utan att känna sig bundet av skriftspråket. Språkhistorien visar, att skriften oftast följer talet efter, där det så lämpar sig, ehuru i något långsammare takt. En del av våra yngre författare ha ju ock redan i skrift upptagit nyssnämnda förenkling av verbböjningen. Särskilt kunna vi lägga märke till, att Selma Lagerlöf genomgående använder lika former av verben i ental och flertal i sina sista böcker.
Även en utveckling av nya former kan förekomma, vilket naturligtvis kan vara av godo i det fall, att de öka språkets uttrycksfullhet eller tydlighet. Länge ansågs ett härad, flera härad som den enda riktiga böjningen, nu kan man ofta få se formen härader. Ännu äro skepp, bord o. s. v., ja, de ojämförligt flesta s. k. detkönsord eller neutra lika i ental och flertal. Det kunde ju i många fall vara lämpligt att i stället ha två olika former. En del namn på handelsvaror ha även fått flertalsändelser, såsom tyger, viner, teer. Dessa former ha dock den säregna betydelsen av flera olika slag av tyg o. s. v.
Vi säga naturligtvis, att av två brukliga former är ej den äldsta bäst, utan den, som är ändamålsenligast. För femtio år sedan hade vi dock en livskraftig »klassisk» eller historisk riktning, som alltid ville ge företrädet åt en äldre form. Ett exempel visar oss de olika förhållandena då och nu. Viktor Rydberg, som strängt höll på den äldre svenskans språkbruk, betecknade år 1873 formen elementer (liksom systemer, landskaper o. s. v.) såsom »falsk böjning». Men år 1906 ger vår kände författare Per Hallström ut sin bok De fyra elementerna och tar alltså upp denna »falska» böjning.
En annan förändring, som åsyftar att göra språket regelbundnare och som trängt igenom i talspråket, må omnämnas, särskilt som den även börjat visa sig i skrift. Det är strävandet att ge alla substantiver (tingord) samma ändelser i bestämd form i flertal. Det heter ju hästarna, stolarna, men hittills vanligen i skrift barnen, borden. Dessa neutra få emellertid i talspråket även ändelsen -na, varigenom de till sin böjning bliva mera lika övriga substantiver i språket. Vi kunna också fastslå, att Selma Lagerlöf i en av sina böcker upptagit även formerna barnena, bordena o. s. v.; dessa förefalla oss kanske till en början litet tunga, men ha den fördelen att vara mera regelbundet bildade. Tydligen kunna de ju ej anses fullt upptagna och »tillåtna» i s. k. vårdad normalprosa, därför att en av våra främsta författare med skaldens rätt och frihet använt dem.