Vi skola bevara vårt språks goda rykte för klangfullhet. En orsak till denna är bl. a. våra talrika och klara a-ljud, som t. ex. till så stor del försvunnit i danskan. Många av våra landsmål eller dialekter utmärkas ju just av oklara, grumliga, fula ljud, som ej äro så lätta att utrota. Vi kunna tänka på de olika uttalen av de ljud, som betecknas med bokstäverna o, å, l, r. Klarhet och skärpa böra ju framför allt eftersträvas av riksspråket, d. v. s. det språk, som gäller och eftersträvas som gemensamt meddelelsemedel över hela vårt svenska språkområde.
Vi bruka kalla de krafter, som verka för att förenkla och förändra uttalet, för ljudlagar. Dessa äro av många slag, men verka i allmänhet likformigt och regelbundet omgestaltande på vissa ljud i likartad ställning och vanligen inom en given tidsepok. Redan vårt stavsätt, som ofta bevarar gamla uttalsformer, vittnar om ljudlagarnas verksamhet för förenkling. Orden djup, djur, djärv o. s. v. ha en gång hetat diup o. s. v. med uttalat d-ljud, ehuru detta sedan försvunnit framför j-ljudet. Detta d-ljud uttalas fortfarande av de finländska svenskarna. Så ha förr orden lius, liung, hiort, siö, skiuta o. s. v. haft s. k. ljudenligt stavsätt, d. v. s. uttalats ungefär så, som de ännu stavas.
Vanligen är det de yngsta generationerna, som omedvetet genomföra uttalslättnader, under det de fullvuxna i allmänhet föga ändra sitt uttal. Vi märka ljudlagarnas verkningar ännu i den dag, som är. Liksom stiäla en gång blivit »själa», så får i våra dagar ordet västgöte uttalet »väsjöte», östgöte blir ösjöte, gästgivare blir ’gäsjivare’ i vardagsspråket. Vidare blir i vårt tal åttondedel till åttondel, annandag blir anndag, matsäck blir massäck, fastställa uttalas faställa (med st endast en gång) o. s. v. Häri ligger tydligen en kraftbesparing. Men förenklingen får ej strida mot tydlighetens lag. Därför är t. ex. det Stockholmsuttal olämpligt, som gör e och ä likljudande. Härigenom komma ju sed och säd, tre och trä att uttalas lika. Det är naturligtvis ej något tillräckligt försvar för detta uttal, att Heidenstam och Levertin med flera skalder genom sina rim visa sig äga det!
Vi ha redan antytt, att de många oregelbundenheterna i vår stavning avspegla gångna tiders uttal. Skriften har med större konservatism än talet bevarat de gamla sedvänjorna. Även om kunskapen härom ej underlättar rättstavningens mödor, så stämmer den oss dock försonligare mot svårigheterna, då vi veta, att de många olika reglerna en gång haft en förnuftig mening. Men varje tid har större skyldighet mot sig själv än mot det förgångna, och så har allt sedan 1700-talet, då vi började få ett allmänt antaget lika stavsätt, strävandena att reformera stavningen till större överensstämmelse med talet fortgått. Med försiktighet har det gått, och försiktigt komma vi helt visst att fortsätta på samma väg. Det gäller att utveckla, ej att helt bryta med det förgångna. Men förändringar måste ske på detta liksom på alla andra livets områden. Lika väl som kärleken till gångna tiders minnen ej kommer någon att använda tjärstickor eller talgljus till belysning, lika litet får pieteten bevara ett föråldrat och opraktiskt stavsätt, som kunde ersättas med ett bättre. Det är ju ej frågan om någon förändring av själva språket härvidlag, endast en ändring av dess beteckningssätt — orden förbliva desamma. Tegnérs poesi är lika »klassisk», efter vilka regler den än stavas.
Bokstäverna äro ej ljud, endast tecken för ljuden, och skriften är naturligtvis bättre, ju noggrannare och enklare den förmår att återgiva ljuden och de därav bildade orden. Men av vikt och värde är ock att ha ett bestämt, vedertaget stavsätt, som man rent mekaniskt kan inlära, så att man ej behöver särskilt tänka på, hur man skall stava orden — rättstavningen skall så att säga sitta i fingrarna. De flesta ha ju nog besvär med att tänka på det viktigare: det skrivnas form och innehåll.
Efter denna utflykt in på frågan om tillämpningen i skrift av ljudlärans lärdomar må vi även kasta en blick på ljudens estetik, d. v. s. ljudens skönhetsverkan i talet. Redan själva ljuden eller, rättare sagt, de olika ljudförbindelserna kunna på ett egendomligt sätt tala till skönhetssinnet och ha säkert så gjort under alla tider. Vi tala om att ord och namn äga olika »klangfullhet» och »välljud». Eller för att tala med skalden Orvar Odd: »Vissa namn äga i sig själva ett slags musik, en metall, en klang, lik den av harmonika och triangel, under det andra falla sig tungsamt, ljudlöst och platt som en mjölsäck, vilken dunsar i golvet.» Eller märk, vilka förnimmelser ett namn kan uppväcka enligt Sven Hedin: »Namnet Timbuktu har en egendomlig klang. Det innesluter allt det hemlighetsfulla och tjusande, som är förbundet med Sahara. Det leder tanken till karavanklockornas klang och klirret av beduinernas stigbyglar. Det är, som om själva namnet klingade, och som om man hörde plasket av Niagaras grumliga böljor mellan vokalerna».
Det vanligaste och mest kända exemplet på en avsiktlig användning av ljudens skönhetsverkan erbjuder oss rimmet i poesien. Slutrimmet, byggt på likljudande ordslut, känna vi ju alla. Ett annat slag av rim är det klangfulla fornnordiska begynnelserimmet, som låter vissa betonade ord i versen börja med samma ljud. Vi ha det efterbildat i Tegnérs: »Nu rider rike Ring över Bifrost, sviktar för bördan bågiga bron.» Begynnelserimmet användes ofta och tämligen fritt av våra moderna skalder för att öka versens klangfullhet, exempel äro lätta att finna. (Fröding: »blekaste blomst»; »i lätta lovar kring en flaggfregatt»; »hårets gula gammalsvenska lin» o. s. v.) Även i prosa användes detta rim stundom med tydlig avsikt. Vi anföra från Selma Lagerlöf: »Och uppför och utför alla dessa klyftor och klippor krypa och krångla rankor och revor.»
Men rimmet har ock bevarat en hel del gamla uttryck och sammanställningar av särskilt intresse. På det sättet ha t. o. m. en del ord bevarats, som helt säkert hade försvunnit ur språket, om ej rimmet bundit det vid ett annat ord. Som exempel nämna vi uttrycken lyte och lack, i sus och dus. En hel del sådana vändningar förefalla oss vid närmare eftertanke, skäligen meningslösa, såsom rubb och stubb, si och så. Som vi se, användas härvid än begynnelserim och än slutrim. Ännu några exempel på mera lättförståeliga sådana sammanställningar må tilläggas: barn och blomma, hus och hem, gammal som gatan, med hull och hår, buller och bång, rim och reson, rätt och slätt. Som bevis på, hur stark rimmets makt kan vara, och hur hänsynen till ljudet kan besegra själva betydelsen, kunna vi anföra det för oss tämligen meningslösa ordspråket: Kaka söker maka. Detta har en gång haft god mening och hetat Kraka (d. v. s. kråka) söker maka. Men när a blev å i kråka, ersattes ordet av det på måfå gripna kaka, som rimmade bättre.
Vi övergå så till formläran. Här bör det vara klart för oss, att en formförändring är av godo, för så vitt den gör språket enklare och regelbundnare utan att minska dess klarhet och tydlighet. När vi t. ex. äro vana att böja snäll, snällare, snällast, fin, finare, finast o. s. v. och det då heter dålig, sämre, sämst bilda vi efter det vanligaste mönstret formerna dåligare, dåligast. Nya former bildas ofta efter de gamla och mest förekommande bildningarna. Så blir språket likformigare, regelbundnare och därmed ofta klarare. Stundom leva gamla och nybildade former fredligt vid varandras sida, vilket ju särskilt kan ha sitt värde, om de olika formerna få uppbära skiftningar i betydelsen. Så ha ju formerna värre och ondare, ja, i någon mån även bättre och godare en viss olikhet i användningen.
De nya formerna bildas i likhet, överensstämmelse eller analogi med äldre och vanliga språkformer; vi kalla därför dessa nybildningar analogibildningar. En dylik form är t. ex. simmade av simma i stället för det äldre sam genom påverkan från det vanliga böjningsmönstret rimma, rimmade o. s. v. Av tämja bilda vi det regelrättare tämjde för det gamla tamde, av två få vi tvådde, som ersätter tvog (jfr sådde av så). Böjningen gräva, grov blir gräva, grävde; het blir hette. I stället för lyfte och miste få vi ofta se de efter vanligare mönster bildade lyftade och mistade. Stundom kunna vi dock även få se våra författare ta upp tämligen föråldrade, kanske i folkmålen kvarlevande, kortare, »starka» verbformer, måhända därför att de finna dem klangfullare eller kraftigare. Så kunna vi hos Fröding finna den gamla formen vrok, som eljest nu heter vräkte. Heidenstam använder halp vid sidan av hjälpte. Även nybildningar av likartat slag kunna påvisas. Så har Strindberg röck för äldre och vanligare ryckte, hos S. Lagerlöf förekommer formen dög som biform till dugde.