Då vi tala om språkets svagheter och brister, må vi ej glömma den kanske mest allmänt både kända och erkända bristen i vårt språk — saknaden av verkligt gångbart enhetligt tilltalsord. Vi ha ju ordet Ni, men de flesta, som vilja vara artiga, våga endast i vissa fall använda det. Vi ha intet tilltalsord, som kan användas av alla till alla, över- och underordnade, äldre och yngre, män och kvinnor. Även om bristen ej direkt är en skapelse av fåfängan och kryperiet i förening, så avspeglas dock häri en svaghet i vårt sällskapsliv, tvång och förkonstling i umgänget och en brist på naturlighet. Till ersättning har emellertid det gamla hederliga tilltalsordet du genom sin begränsade användning fått en i viss mån mera intim och personlig klang.
Den förut omnämnda dubbelbetydelsen av en del ord kan nog någon gång kännas som en brist, dock ej alltid. Det är ingen fara för sammanblandning av ordet hopp, som betyder förhoppning, och det hopp, som är lika med språng. Men när vi ha att göra med ord, som verkligen äro nära besläktade, kan den yttre överensstämmelsen bliva till förfång för tydligheten. Hur lätt sammanblandas ej känsel och känsla. Och vilken oklarhet och missuppfattning på religionens område kan ej uppstå genom att vi ej ha olika ord för att ge namn åt den religiösa tron i motsats till det ord tro, som endast betyder förmoda. Kanske mången helst skulle vilja med olika ord beteckna kärleken mellan man och kvinna och den allmänna människokärleken.
LJUD- OCH FORMUTVECKLING.
Vad vi hittills sysslat med har huvudsakligen tillhört det område av språkvetenskapen, som vi kalla betydelseläran. Det kan dock vara skäl att även rikta blicken på den utveckling, som äger rum inom andra sidor av språket.
Det är efter tre skilda linjer, som den språkliga utvecklingen försiggår. Vi kunna hos språket särskilja tre olika sidor: de ljud, av vilka orden bildas, den yttre form, som orden antaga vid fyllandet av sina olika uppgifter, och slutligen den betydelse, det tankeinnehåll, som orden äro bärare av. Vi få så en naturlig indelning av språkläran, grammatiken, i ljudlära, formlära och betydelselära.
Vi ha redan tillräckligt framhållit, att en god språkutveckling inom det område, som tillhör betydelseläran, kräver, att språket skall bliva ett allt bättre uttrycksmedel för den mänskliga tanken. Men även på övriga områden kunna likartade krav på klarhet, tydlighet och enkelhet uppställas.
Vi vända oss först till ljudläran. Denna handlar om språkets yttre, rent fysiska material, de av de mänskliga talorganen frambragta ljuden, som sedan såsom en luftdallring ledas till ett mänskligt öra för att där uppfattas. Om vi nu på ljudläran tillämpa våra regler för vad språkliga framsteg vill säga (jfr sid. [11 f.]), framgår omedelbart, att utvecklingen bör gå ut på att göra språkljuden så lätta som möjligt att frambringa för den talande, på samma gång som den hörande bör kunna uppfatta ljuden allt mera klart och utan svårighet. Viktigast är ju hänsynen till den hörande: ljuden böra bli så tydliga som möjligt. Såväl praktiska skäl som skönhetskänslan kräva, att vokalerna, självljuden, de egentliga röstljuden, bli klara och klangfulla, och att konsonanterna, medljuden, få ett så tydligt, skarpt och distinkt uttal som möjligt. Här gäller det att utan tillgjordhet och förkonstling, men med omsorg och avsikt vårda talets renhet och klarhet, ty de krafter, som oftast alldeles omedvetet verka på vårt talspråk, gå huvudsakligen ut på att göra ordens uttal så lätt och enkelt som möjligt.