Vi ha redan flera gånger haft tillfälle att framhålla, vilken betydelse språket har för hela vår odling. Att ett ord finnes, gör den sak det vill beteckna mera levande för oss. »Språkets makt över tanken» är större än de flesta ana, språket ger verktygen åt vår tanke, och språkets brister kunna stundom bli band på vår tanke. I känsla av vilken vikt det kan ha, att ett värdefullt och talande ord finnes till och ingår i det allmänna språkmedvetandet, prisar sig en av våra yngre tänkare, Allen Vannérus, med rätta nöjd, om han endast kan få hemortsrätt i språket för det vackra ordet kulturidealism. Liksom tanken skapar ord för att få uttrycksmedel, så kan också ett ord i sin tur skapa och väcka tankar. Måhända bidrager befintligheten av den sammanfattande benämningen Skandinavien till den upprepade sammanblandning mellan Sverige och Nordens övriga länder, som ständigt äger rum ute i världen. Måhända har enhetsnamnet även vid sidan av djupare orsaker hjälpt till att ge liv åt de skandinavistiska drömmarna.
Men liksom vår kultur och vår bildning ha sina brister, så har även språket sina — också i detta en spegel av vår odling. Hur mången har ej känt sig plågad av fula ord och svordomar, uttalade av en rå mun! Vårt språk tyckes ju vara så särdeles rikt på dylika uttryck. Är det ej en svaghet i den enskildes språkförråd, att han för att uttrycka sig tillräckligt eftertryckligt och kraftigt skall behöva använda uttryck, hämtade från tron på ondskans och mörkrets makter!
Och att ett sådant ord som »tjuvsamhället» skapats, vittnar ju om en förvillad uppfattning om samhällets betydelse och värde för alla dess medlemmar. Blott att ordet finnes, kan hos en svag själ ytterligare stödja det gamla slagordet: »egendom är stöld». Språket bör stå i samklang med vår kultur, vårt samhällsliv, vår uppfattning av rätt och orätt. Sådant folket är, sådant är språket. Därför ter sig ett sådant ord som det nämnda som en fläck på vår odling.
Skämtet, som nog ofta kan ha något av hälsosamt salt i sig, kan ock någon gång bli till skada genom förlöjligande benämningar, som kanske till sist komma att användas på allvar, t. ex. genom att ge hederliga och samhällsgagnande medlemmar i staten sådana namn som tullsnokar, bylingar, borgarbrackor, bondbassar — att ej nämna än värre exempel. Ger språket allt för mycket fart åt illa placerade uttryck av hån och förakt, kan det dragas ned och förråas.
Därmed vilja vi naturligtvis ej ha sagt, att språket skall ge förskönande eller överskylande namn åt det, som i sig är ont och skadligt. Nej, språket skall säga »högt och fritt, att svart är svart och vitt är vitt», som Karlfeldt säger, det är just dess uppgift. Att kalla bedrägerier och förfalskningar för oegentligheter, stöld för lån och mutor belöningar eller att urskulda lögnen genom att kalla den nödlögn för att ej tala om än sorgligare företeelser, det är att leda språket in på en farlig väg.
Emellertid visar språket, eller låt oss säga den allmänna uppfattningen, ett så pass levande verklighetssinne, att dylika förskönande uttryck (s. k. eufemismer), så snart de bliva vanliga, avslöja sin rätta innebörd och ej längre bedraga någon. Därför blir det t. ex. snart nog lika illa att anklagas för oegentligheter som för förfalskningar. Dock kanske vi ändock kunna säga, att språket bäst fyller sin uppgift genom att nämna var sak vid sitt rätta namn, så vitt möjligt undvikande förkonstling och pryderi.
Vi vända oss till ett annat område för språkliga bedrägerier — och försök till självbedrägerier. Det är en hel del uttryck, som brännvinsdyrkandet skapat, som åtminstone kunde bli en fara, dock kanske mera förr än nu. Jag syftar på sådana ord som livsvatten, tankeställare, tröstare och liknande såsom namn på en livets och tankens svåra fiende och tröstlöshetens skapare.
Huru ingripande drickandet varit, antydes måhända av att det från början fullkomligt oskyldiga »gutår», egentligen gottår (d. v. s. god äring, gröda), fått samma betydelse som ordet skål! — i den bemärkelsen användes det ju bl. a. av Bellman. Det är också ett exempel på sedernas omskapande inverkan på språket!