Men bilderna nötas och blekna genom användningen. Vem tänker på kroppsdelen hand, då han använder sådana vändningar som ha om hand, till hands, under hand, efter hand, handfallen, handgången, tillhandahålla, omhändertaga, handkammare, handräckning o. s. v.? Eller vem tänker på fågelns vingar, då han talar om väderkvarnsvingar?
Redan dessa exempel ge oss en aning om, hur omfattande användningen av bilden är. Och med skäl säger författaren Jean Paul, att »språket är en ordbok av bleknade bilder» (metaforer).
Men just därför att bilderna blekna, har man städse sökt efter nya slag av bilder. Särskilt ha skalderna i alla tider övat sin fantasi på att uppfinna nya livfulla och talande bilder. Sådana skapas i massa, och intet föremål är för högt, intet för lågt, då det gäller att ge färg åt en författares skildring. Jag tar t. ex. ordet nät, fiskarens enkla fångstredskap. Vi finna det lätt nog i poesiens bilder. Tegnér säger på ett ställe: »ett nät är den flygande lock.» I Vita frun talar Snoilsky om hur kung Karl »knyter på tankarnas nät»; på ett annat ställe i samma dikt heter det: »sin not han kastade föga öm i stridaste loppet av tidens ström». Och Heidenstam talar i en berättelse om »sammansvärjningens långa nät».
Som andra exempel på huru bilder nyskapas kunna vi nämna Frödings »ungtallsmidig och enstamvig». Levertin talar om »längtans röda skymningsbloss». Ur Karlfeldts målande bildvärld taga vi »höstmånens röda kastrull», »molnens grå madrass».
Vi ha redan märkt, att den bildliga eller överförda användningen av orden skapar dubbelbetydelser. Ordet bock kan ju t. ex. betyda såväl getabock som sågbock, ja bock (rättelse) i en skrivbok och slutligen även bugning. Och vi ha i vårt språk sänghimmel, tronhimmel, stjärnhimmel och religionens himmel.
Likljudande ord med olika betydelse — ofta av olika härledning — finnas i större mängd, än vi i allmänhet ana, i språket: fågelns flykt och fångens flykt är ej detsamma, ej en våg i havet och en våg att väga på o. s. v. Dylika homonymer, som de heta, kunna ju minska språkets tydlighet, men göra det vanligen icke, emedan meningen och sammanhanget klargöra, vilken betydelse som avses, och hindra oss att bliva vilseledda. Vem förstår ej innebörden av satsen: »Söner av ett folk, som blött» — t. o. m. om vi i skrift stava det sista ordet med tt?
Av bilden begagnar sig, som vi sett, skalden; dubbelbetydelser äro till glädje för skämtaren och ha gett upphov till otaliga s. k. roliga historier, de mer eller mindre lyckade vitsarna och ordlekarna. Som exempel på dylika kunna vi ju taga den gamla kända gåtan om klockan, som »går och går utan att komma till dörren». Eller Svärdsjöbondens svar på frågan, om sjön låg: »Hade den stått på ände, så hade den väl synts ända hit». Skämtet här bygger på dubbelbetydelsen hos ordet ligga: vara utsträckt och om en sjö: vara isbelagd.