Själva ordet ande betydde ursprungligen endast andedräkt, andning. Äldst uppfattade man även själen som något jämförligt med en vindpust eller dylikt. När människan ej mera andades, då hade också anden lämnat henne. Först småningom fick ordet ande den fördjupade, rent »andliga» innebörd, som vi inlägga i detta ord. Vittnar ej en dylik betydelseförändring starkt nog om ett märkligt förandligande av språket — och därmed naturligtvis även av tänkandet och hela kulturen?
Ordet himmel betecknar ju egentligen det valv, som välver sig över våra huvuden, men har i det religiösa språkbruket även blivit namn på de saligas boningar — måhända dock ursprungligen ganska materiellt uppfattat.
Då vi tala om hjärtats värme mena vi vanligen ej temperaturgraden i hjärtmuskulaturen, utan något rent andligt. Sådana ord som översvallande, uppbrusande, ytlig, grundlig, klar ha ju en gång haft rent materiell betydelse och äro hämtade från beskrivning av det yttre naturlivet, t. ex. det porlande vattnet i en källa. Eller vi hämta våra bilder från ett annat naturområde och tala om blixtrande snille, om lysande förmåga, om religionens ljus, kärlekens solsken.
Dylika uttryck ha sitt ursprung i en jämförelse mellan något yttre, välkänt och något inre, andligt, som får sin beteckning tack vare en större eller mindre likhet med yttre företeelser. Man finner en viss släktskap mellan t. ex. fågelns flykt i den fria luften och själens flykt mot högre rymder. Så vidgas och fördjupas ordens betydelse, och vi kunna »tala om stora ting med enkla ord».
En hel del hithörande uttryck uppfatta vi ju fortfarande som bilder, men ofta glömma vi, att uttrycket en gång varit en bild. Vem tänker på att nedrig betytt något långt nere, innerlig något långt inne? Fatta en sak har en gång betytt kunna fatta med handen o. s. v.
Från ett annat område kunna vi påminna om ordet kyrka, som egentligen betyder gudstjänstlokal, men sedan även betecknar ett religiöst samfund, t. ex. den katolska kyrkan — sålunda en mera förandligad betydelse.
En särskild uppmärksamhet förtjänar användningen av bilder, d. v. s. överflyttandet av ett ord från dess ursprungligen givna betydelseområde till ett annat område, där det då får en annan, kanske vidgad, men dock i någon mån likartad betydelse. Det är nämligen, som redan nämnts, något slag av likhet, som föranlett den nya användningen. Det, som ligger närmast, får då ge namn åt det mindre kända. På språkets alla områden finna vi denna användning av bilder, varigenom vårt tal vunnit oerhört i åskådlighet och uttrycksfullhet. Några exempel skola klargöra detta.
Huvud äga väl egentligen endast människor och djur, men nu tala vi om kålhuvud och knappnålshuvud utan att tänka på, att vi här ha en ursprungligen överflyttad användning. Men ordet är mångsidigare. Vi nämna som exempel: huvudstad, huvudbok, huvudstycke, huvudtitel, huvudman, huvudsak.
På liknande sätt använda vi en mängd av namnen på kroppsdelar. Vi tala om en flods armar, om bordets ben, lampans fot, bergsrygg, bokrygg o. s. v. Bilder ha vi i sådana uttryck som politisk ryggrad, stormens vingar, kärlekens vingar. Djurlivet ger upphov till en mängd bilder. Jag nämner t. ex. plugghäst, syhäst, hästminne, träbock, lathund, arbetsmyra.