Kulturutvecklingen gör naturligtvis, att samma ord kan få allt flera olika betydelser såsom term å skilda områden. Men utvecklingen nöjer sig ju ej härmed, den skapar även nya ord, och det kan vara skäl att ytterligare dröja något vid denna företeelse. Stundom kan ett helt och hållet nybildat ord slå igenom och bli vanligt. Så skapades t. ex. ordet gas av en kemist på 1600-talet.
Ojämförligt vanligast är dock, att de gamla språkstammarna även få göra tjänst för att uttrycka nyvinningarna på olika områden. Det kan, som vi redan sett, helt enkelt ske genom en betydelseförändring — hammaren av sten får även ge namn åt hammaren av järn. Skorsten, som egentligen betydde härd på en tid, då intet slag av rökfång fanns, blev på ett mera framskridet stadium även namn på det rör, som höjde sig över eldstaden, för att slutligen i våra dagar oftast endast beteckna sista delen och avslutningen av detta rör.
Bland egentliga nybildningar kunna nämnas de ej ovanliga avledningarna av egennamn. Redan genom sin bildning väcka dessa ett särskilt intresse, då de peka på ett givet historiskt eller geografiskt faktum — en person eller en ort — och således rent av inbjuda till studium av vår odlings historia. När det gäller dylika ord, kan den, som därtill har håg, lättare än eljest fastställa tidpunkten för deras uppkomst och de förhållanden, under vilka de blivit till. Utan att ingå på några vidlyftiga förklaringar framlägger jag endast till den intresserades eftertanke följande från olika områden valda exempel, som lätt nog kunna mångdubblas: bessemerstål, voltastapel, ampère, ohm, ayshireras, berlinerblått — eller för att stanna vid vårt eget land: Linnea, gustavianska tiden, boströmian, Arvikaplogar, Sävstaholmsäpplen o. s. v.
Oftast bildas naturligtvis nya ord genom sammansättning. Vi ha redan nämnt några exempel (sid. [36]). Ytterligare må tilläggas några ord, som bildats eller blivit aktuella tack vare senaste tiders kulturella eller politiska förhållanden såsom regeringsrätten, folkhushållningskommission, försvarsutredning, rusdrycksförbud. Dylika ord bildas ju ständigt, och var och en kan leta upp exempel i mängd.
Stundom kan det ena ordet ge upphov till det andra. Ofta stå orden parvis i motsatsförhållande till varandra, såsom stor och liten, upp och ned. Så kan också ett ord liksom framkalla ett nytt ord, som på ett eller annat sätt står i motsatsförhållande till det förra. Så har ordet norrlänning gett upphov till det i Norrland ej ovanliga sörlänning. Från Bleking har jag antecknat sammanställningen in- och uthus, inhusbyggnad o. s. v. Vi kunna ock påminna oss Olof Högbergs bekanta översåtar som motsats till undersåtar.
Språket kan även riktas genom att ett ord liksom delar upp sig i två, som sedan var för sig gå olika utveckling till mötes och få olika betydelse. Detta är också ett sätt att få nya namn åt nya begrepp. Till jämförelse och eftertanke framläggas följande parvis besläktade ord: doppa och döpa, flotte och flotta, dag och dager, frid och fred, aftonvard och nattvard, ja t. o. m. snille och snäll. Av sistnämnda har det förra stigit, det senare sjunkit i värde, grundbetydelsen för båda har varit förstånd, förståndig, rask. Även hos de övriga ordparen, orddubbletterna, märka vi en mer eller mindre tydlig överensstämmelse i grundbetydelsen.
Besläktad med föregående är naturligtvis även det fallet, då ett ord utan att ändra formen får en ny betydelse och samtidigt vid sidan av denna bibehåller den gamla. Saken är vanlig, ehuru ej så iögonenfallande. Tydligt är ju dock, att en dubbelhet i betydelsen finnes i senare sammansättningsleden i orden gödselstad och handelsstad eller trädgårdsland och hemland. En avgjord dubbelbetydelse har ordet konst fått, vilket för var och en bör framgå ur följande exempel: »en konstgjord blomma är långt ifrån något konstverk». Jämför härmed vad vi förut sagt om de många olika slag av betydelse, som nästan varje ord kan ha (sid. [44]).
Som prov på, hur nära samhörande ord gå i sär i betydelsen, kan ytterligare påpekas, att orolig ej längre är motsatsen till rolig; och orden obarkad, oborstad har fått en bildlik betydelse, som orden barkad, borstad sakna.
Vi skola nu litet närmare stanna vid en storartad fördjupning och förändring av betydelsen i en given riktning, som massor av ord genomgått, därmed även lämnande det kraftigaste beviset för att språket alltid finner möjligheter att ge uttryck åt alla de landvinningar, de nya upptäckter, som den mänskliga anden gör. Det är en betydelsefördjupning, som pågått från längesedan förflutna tider och som pågår den dag, som är. Jag syftar på språkets sätt att ge namn åt det andliga livets företeelser. Det andliga är ju det, som vi ej med våra yttre sinnen, syn, känsel o. s. v., kunna förnimma, de inre och okroppsliga livsområdena.
Det är ju klart, att den yttre, kroppsliga verkligheten först blev föremål för mänsklig iakttagelse och kunskap. Långt senare lärde man sig att lyssna till stämmorna i sitt eget inre, att tänka över vad själ, tanke, vilja o. s. v. var. Härom bär språket också vittne: det andliga har från början fått namn från det materiella, det kroppsliga och får så än i dag.