Men även i vårt fullt livskraftiga språkförråd finnes en hel del uttryck, stundom blott halvt förstådda, som vittna om längesedan gångna tiders kulturförhållanden. Det är en del bildlika uttryck och stående fraser, och det är en del ord, som räddat sitt liv genom att mer eller mindre förändra betydelse. Ofta nog tänka vi ej alls på ordens ursprungliga innebörd, då vi använda dem. Ett sådant uttryck är »handsken är kastad» — det stammar från riddartidens stridsbruk. Och vi tala om att »hålla någon på sträckbänken», ehuru tortyren är avskaffad — om den ej förekommer, då någon »rådbråkar sitt tal». Vi säga, att en författare har »en fint skuren penna» — uttrycket är från gåspennornas tid, numera behöver ingen skära sina pennor. Då någon »trampar i klaveret», må vi ej tänka på handklaveret, utan på ett gammaldags slag av piano. Och är det säkert, att var och en, som kallar en sak »torr som fnöske», vet varom han talar? Eller om han säger, att en person ej är »värd en styver», ej »värd en vitten» — vet han säkert, hur pass lågt han sätter priset? Frågan: »vad är på tapeten?» är ordagrant tydd rätt meningslös i de enfärgade tapeternas tidevarv och härstammar från bonadernas och de granna målade allmogetapeternas tid.

När ej horn längre, utan glas användes till bläckhorn, kvarstannar dock det gamla ordet. Tobakshorn åter är ett ord, som försvunnit för snusdosan. Pennor kunde man ursprungligen endast få från fåglarna, men vi behålla namnet, även sedan gåspennan ersatts av stålpennan, ja, t. o. m. blyertspennan.

Benämningen styrbord är från en tid, då man hade en styråra på högra sidan av fartyget. Den sida man vände ryggen (baken) blev då babord.

Vi använda uttrycket »stå sörjande vid en bår», oaktat, som Strindberg säger, »bårarna redan för 50 är sedan utbyttes mot likvagnar».

Språket är konservativt i sina bruk, och vårt nuvarande språk återspeglar även forna tiders brister i uppfattning och kunskap. Vi kunna ej undgå att använda en hel del i grund och botten felaktiga och missvisande uttryck. Vi veta nog i allmänhet, att dylika uttryck ej äro att fatta efter bokstaven, men nog kan det hända, att de någon gång kunna förvilla en obefäst ande. Så t. ex. tala vi ju om att »solen går upp», ehuru var och en vet, att det är jorden, ej solen, som går. Vi säga, att »daggen faller» — men daggen faller ej, utan avsätter sig. Och mjältsjukan har ej med mjälten att skaffa. Orden hårdhjärtad, hetlevrad och dylika tala om en tid, då man förlade känslorna till hjärtat och levern. Valfisken är ingen fisk, flodhästen ingen häst, sjökon ingen ko, det veta nog alla. Men ej alla veta, att kinabarken, det förträffliga febermedlet, ej har något med landet Kina att skaffa, likheten beror på en folketymologisk ombildning.

Indianer bo ju ej i Indien. Namnet har ett historiskt intresse och beror på Kolumbus’ misstag, då han trodde sig ha kommit till Indien, när han upptäckt Amerika.

I många riktningar utvecklas och förändras språket. Men hur mångsidig än utvecklingen är, går det aldrig därhän, att vi få ett särskilt ord för varje sak och företeelse i världen. Detta skulle endast vara opraktiskt och göra språket allt för svårt. Livets skiftande mångfald äger oändligt mycket, som vi ej ha ord för. Livet, människoandens liv, är rikare än våra uttrycksmedel.

Orden beteckna i allmänhet sammanfattningar av likartade ting. Endast egennamnen ge olika namn åt föremål, som i det väsentliga äro likadana. En hel del ord åsyfta att sammanfatta en mängd företeelser, som ha någon egenskap gemensam, t. ex. orden växt, djur, möbler, arbete, nöjen. Att dylika sammanfattande ord finnas, är av stor betydelse. De bidraga till reda i vårt tanke- och åskådningsliv, då vi därigenom kunna ordna företeelserna i samhörande grupper genom blotta namnet. Här speglar språket gångna tiders uppfattning och erfarenheter. Vi ta som exempel de urgamla motsättningarna levande och dött eller andligt och materiellt, ord, som sammanföra allt varande i två väldiga motsatsgrupper.

Vidare kunna vi säga, att knappast något ord finnes, som ej har mer än en betydelse. Ordet lampa får beteckna ej blott våra förfäders enkla, osande lampa, utan många andra slag, upp till den moderna elektriska båglampan. Här som ofta speglar ordets vidgade användning en stigande kultur. Vi ta ett annat exempel på hur samma ord betecknar en mängd olika saker. Ordet band betyder något, som binder, förenar. Hur olika företeelser, som därmed kunna avses, framgår av följande sammanställningar: sidenband, halsband, tunnband, bokband, korsband, band i brädspel, rövarband, gå i ledband, lägga band på sig, syskonband, kärleksband o. s. v. Detta godtyckligt valda ord har 35 betydelseskiftningar enligt Svenska Akademiens stora ordbok. Andra kunna ha många flera. Vi förbigå här sådana liklydande ord, som äro alldeles obesläktade, t. ex. kroppsdelen arm och arm = fattig. Därom mera längre fram.