Sing, (en, et, ei) andnese, t'ehnese, salbanese. Plur. (emai, etei, eba) andnekoisei, t'ehnekoisei, salbanekoisei.
I de öfriga personliga modi sattes vanligtvis nekningsordet framför den reflexiva formens 3 person såväl i singularis som i pluralis, ehuru äfven andra former förekomma; substantivi och adjectivi former få i likhet dermed nekningsordet ei framför sig.
E. Passiva böjningsformen.
Præs. andtas, tehtas, salbatas — ei andta, tehta, salbata. Præt. andtihe, tehtihe, salbatihe — ei andtud, tehtud, salbatud. Indef. andtanes, tehtanes, salbatanes — ei andtane, t'ehtane, salbatane. Condit. andtais, t ehtais, salbatais — ei andtais, fehtais, salbatais. Event. andtaneis, tehtaneis, salbataneis — ei andtaneis o.s.v. Imper. andtakaha, t ehtakaha, salbatakaha — algha andtakaha o.s.v. Subst. (infin.) (antaa, t'ehtaa, salbattaa — ei andtaa o.s.v. ?) (iness.) andtais, t'ehtais, salbattais — ei andtais o.s.v. Adject. (praes.) andtab, t'ehtab, salbattab — ei andtab o.s.v. (Perf.) andtud, t'ehtud, salbatud — ei andtud o.s.v.
Föröfrigt tyckes den passiva fonnen ej vara i bruk annorlunda än opersonligt: mintäi siirdtas (jag flyttas), mintäi siirdtihe (jag flyttades), mintäi liintäs siirdmaha (jag skall flyttas) o.s.v. Äfven begagnas reflexivformen ofta i passiv bemärkelse.
För åtskilliga i föregående paradigmer anförda former nyttjas äfven andra t.ex. ankoi, annen f. andkoi, andnen; andnesei vanligare än andnesesei; anthe f. andtihe; en andant f. en andnu o.s.v., hvilket här endast må omnämnas.
Af de härledda verbformerne i tschudiska språket är den inchoativa på - skanden (infinitiv, - skata ) mest egen. I andra slägtspråken finnes den ej, utom i lappskan, der den ändas i prasent. på - goadham, i infinit. på - goattet. Den kan i tschudiskan förekomma hos alla verber, såsom af följande exempel torde inses.
ajaskata, begynna varas, andaskata, beg. gifva, andleskata, b. ofta gifva, hapneskata, b. ruttna, hämarduskata, b. skymta, itkeskata, b. gråta, kehuskata, b. koka, kirguskata, b. skrika, kutoskata, b. leka (om fisk), kävyskata, begynna gå, langteskata, b. falla, lugeskata, b. läsa, magadaskata, b. ligga, meneskata, b. fara. opendaskata, b. lära, ataskata, b. taga, otleskata, b. ofta taga, paiseskata, b. svullna, palktaskata, begynna leja, palkteleskata, b. ofta leja, puhuskata, b. blåsa, päituskata, b. dagas, siirdaskata, b. röra, tahtoskata, b. vilja, tegeskata, b. göra, varaiskata, b. befara, voiskata, b. må väl.
Alla sådana ändas i præs. på - skanden och härledas från ett annat verbum, de anförda af verberne: ajan, andan, andlen o.s.v.
Ett attnat slag af härledda verber slutar sig på - skenden (infinit. på - sketa ) och tillfogar stamverbets begrepp någon obestämdhet. Præteritiva: kirjoiteskensin (jag skref), kuliskensin (jag hörde), langsiskensin (föll), nägiskensin (såg), otiskensin (tog), siirdiskensin (rörde) förklarades på ryska med: ja pisyval, ja slyhivalmalo ne pal', (ja bylo ne pal'), ja vidyval, ja vzjal bylo, ja dvigival_, och præsentativa: kävyskenden (jag går), langteskenden (faller), mööskenden (försäljer), nouseskenden (uppstiger), oleskenden (är), otleskenden (tager), pageneskenden (flyr), sylgeskenden (spottar), med: stupaju, padaju, prodaju, stapaju, byvaju, nimaju, bgivaju, plevaju, således med upprepnings och obestämda former. Andra dylika härledningsverber äro: ambuskenden (jag skjuter), jooskenden (dricker), meneskenden (far), noleskenden (slickar), nyhtiskenden (rycker), saaskenden (fångar), sööskenden (frossar), voiskenden (befinner mig, mår), vyöskenden (anklagar). I slägtspråken finnas ej dylika härledningsverber, utom i finskan ett derifrån ytterligare härledt freqventativt verbum: käyskentelen (brukar gå), teeskentelen (br. göra), lauleskentelen (sjunger ofta) o.s.v.