d). præs. -tan, infinit. -tada-
abutada, hjelpa, algotada, begynna, hajotada, färlora, halgoitada, klyfva, k'ehutada, låta koka, levitada, utbreda, lämbytada, böja, mugoitada, göra efter, mujutada, färga, n'äritada, härma efter, olgotada, sända, ondutada, urholka, ongitada, meta, ripputada, upphänga, sambutada, släcka, satatada, slå, stöta, sel'gitada, förklara, sibitada, klå, krafsa, sobitada, bekläda, surdutada, utmatta, tartutada, hoplöda, toigotada, lofva, uinotada, söfva, uppotada, dränka, vaigatada, drypa, virgoitada, antända, vääritada, beskylla.
Infinit, ändelse - tada i dessa verber kan kontraheras tili - tta (- ttaa ), hvilket äfven är fallet med verba på - stan, - stada, t.ex.
armastada, hafva medömkan, k'elustada, hindra, förbjuda, kidastada, skrika, noustuda, upplyfta, pudistada, skaka, r'etustada, orena, smutsa, vaigastada, sluta, låta upphöra, varastada, önska, vargastada, stjäla.
Verberna med præs. på - dan, infinit. - dada (- data ), hafva äfven företrädesvis den kontraherade formen (- ta i st. f. - dada, - data ) bruklig uti infinitivus, t.ex.
amuldan, -lta (ösa), jurahdan, -hta (dundra hastigt), kasardan, -rta (afqvista), keserdan, -rta (spinna), käraldan, -lta (omveckla), vedaldan, -lta, uttänja, ymbardan, -rta (omringa),
och i verber på - dan med föregående vokal synes kontraktionsformen uti infinitivus vara ensamt i bruk t.ex. i
avaidan, jag öppnar, halgaidan, klyfver, huigaidan, utskämmer, juraidan, dundrar, kargaidan, dansar, katkaidan, afrycker, keradan, samlar, kuradan, qväker, lisadan, tillöker, lykaidan, kastar, osaidan, gissar, sebädan, omfamnar, suhaidan, hviskar, säraidan, darrar, tabadan, ernår, tolkaidan, frånstöter, tugedan, understöder, varaidan, fruktar, befarar,
hvilka hafva infin. avaita, halgaita, huigaita o.s.v.
Detsamma är fallet med flerstafviga verber på - ndan i præs., endast med den skilnad, att de, jemte kontraktionen i infinitivus, bortkasta konsonanten n framför t, t.ex.