i praes. abidoitsen, urboitsen, hernakoitsen o.s.v.
c). praes. -(e)len, infin. -elta.
etsteltä, leta, huigtelta, skämmas, kädeltä, förjaga, johdutelta, påminna, kandisselta, bära smått, kutselta, kalla, kuundelta, höra på, langtelta, falla, lämbytelta, böja, mujelta, känna före, pagiselta, aftala, palktelta, leja, semendelta, så, siirdelta, röra, vardeitselta, lura på,
Dessa gifva stamordets betydelse samma bibegrepp af upprepning, obestämdhet och förminskning, som dylika derivationsformer äfven i finskan, estniskan och lappskan hafva. Åtskilliga af dem förkorta sig i præs. genom bortstötning af e framfor -ien, t.ex. hätlen, kutslen, kuundlen, siirdlen, de öfriga hafva fullständigt: etstelen, uigtelen, johdutelen o.s.v.
d). praes. -nen, infinit. -te.
Sådana äro t.ex.
hapnen, -ppata (ruttna), har'gnen, -gata (vänjas till), huignen, -geta (skämmas), muignen, -geta (surna), pagenen, -geta (fiy), rusknen, -kota (rodna) sogenen, -geta (bli blind).
e). præs. -un, infinit. -uda.
Hätkestuda (dröja länge), kurdistuda (blifva döf), pitestuda (stadna, blifva länge qvar), ramhtuda (förlamas), vaigastuda (tystna), vesaduda (beväxas med telningar) o.s.v. med præs. hätkestun, kurdistun, pitestun m.m. Äfven denna liksom den nyss föregående derivationsformen finnes i slägtspråken.
Slutligen må här i afseende på infinitivi formerande anföras åtskilliga exempel af tvåstafviga verber enligt hvad de (somliga möjligtvis felaktigt) blifvit uppgifna och antecknade.