— Hvem har hon med sig då?
Mari stirrade i väggen; hennes vänliga ansikte var alldeles blodrödt af harm och blygsel, och hon stammade oklart:
— Hon har pågen med.
Gunvor stod som förlamad. Blixtsnabbt hade hon uppfattat situationen och det var, som om hon fått ett våldsamt, oväntadt slag. Hennes ansikte blef alldeles färglöst och ögonen stela.
— Herre Gud, grefvinnan, hur är det?
Mari skyndade fram, och Gunvor stödde sig tungt mot hennes arm. Hon hämtade sig dock snart. Ett egendomligt intresse drog henne oemotståndligt mot den varelse, som en gång stått Eric så nära. Hon ville se henne, henne och — barnet.
— Det var en öfvergående svindel, sade hon och tog sig för pannan. Det ändrar ingenting i mitt beslut, men låt dem, den där kvinnan och — och gossen först få något att äta i köket. Om en kvart kunna de komma upp till mig. Barnet med, kom ihåg det, Mari.
Hon gick direkt till sitt arbetsrum, där hon brukade taga emot de underlydande. Medan hon satt där med hufvudet stödt mot handen, grubblade hon öfver hvar och när hon första gången hört talas om Bolla, den vackra flickan från gästgifvaregården. Jo, nu mindes hon, och det gick vid denna hågkomst som en skarpt ristande smärta genom hvarje fiber. Det var med den rödkindade, guldhåriga Bolla Eric dansat så mycket den där midsommaraftonen för tre år sedan. Det var kanske henne han nyss skilts ifrån, när han kom upp till Bragehall den kvällen och fann det gamla slottet sofvande. Endast en glömde hvila, eder, plikter och försiktighet för att kasta sig i hans famn, för att lyssna till de kärleksord, som kanske endast voro det matta ekot af dem han minuten förut hviskat i Bollas öron. Hon kunde skrikit till af förtviflan, trodde nästan, att hon gjorde det, men det var endast en dof, kväfd klagan, som trängde sig öfver hennes läppar. Det var, som om något kraftigt växande plötsligt brutits inom henne. Det förtröstansfulla, käcka draget i hennes ansikte vissnade bort, och långsamt sjönk hufvudet ned mot bordet; det var, som om det lindrade något att dölja sig så, att själf slippa se sig omkring.
Det knackade på dörren, men Gunvor låg orörlig; det knackade igen.
Nu rätade Gunvor mödosamt upp sig, men hon förmådde ej genast göra rösten lydig sin vilja. Den lät så isande kall och föraktlig, när hon ropade det enda ordet: »Kom!» Det föreföll henne också, som om hon bjudit olyckan till gäst; hon gaf den tillåtelse att sköfla hennes drömda sällhet. Eller kom den ej snarare objuden, kunde någon stänga sin dörr för den? Hon skuggade med handen för ögonen, ville ej se på den, som nu fumlade med låset och steg innanför tröskeln.