Ett besynnerligt, oartikuleradt ljud, ett mellanting af en hunds skällande och ett barns joller, kom henne att taga bort handen. Tätt invid dörren stod Bolla, eländigt klädd, afmagrad och förfallen; ansiktet var en enda härd af mörka, sjukliga skuggor och kring de tunna läpparna låg ett fult, ondskefullt drag.
Gunvor såg ifrån henne till barnet. Ett onaturligt stort, klotrundt hufvud vaggade oafbrutet fram och åter på en liten, utmärglad kropp. De glanslösa ögonen voro mandelformade som Erics, samma fint tecknade ögonbryn och långa ögonhår. Munnens mjuka linjer, det glänsande, vågiga håret, den raka näsan, allt detta var så påtagligt likt Eric, att Gunvor vände sig bort, så uppskakad, att hon ej förmådde yttra ett ord. Det enda, som afbröt tystnaden, var gossens underliga mummel.
Gunvor kände det alldeles outhärdligt. Hon skulle velat springa långt bort. Det ville öfvermänskliga krafter till för att stanna, sade hon sig; hon kunde det inte. Men när hon försökte resa sig, darrade hon så i hela kroppen, att hon genast sjönk ned igen.
— Nådig grefvinnan har varit så god och lofvat mig, att jag får tala vid henne, började Bolla och neg djupt. Så då vet hon väl alltihop.
När intet svar följde, fortsatte Bolla modigare:
— Det hade ju varit grefvens skyldighet att hjälpa mig långt före detta, för han visste, hur det var fatt me’ mig, innan han for utomlands, och han lofte också rundt. Men se löften ha tockna där fina herrar godt om, det är bara så tunt me’ hållen. Nu tyckte jag grefven kunde hatt nytta af att se på de’ eländiga, tossiga barnkräket — Hon log elakt. — Då kanske han begripit sin plikt.
— Hur gammal är gossen? afbröt Gunvor i en hård, otillgänglig ton.
— Han blir tre år te vintern, men de’ vore godt han allri hann dit. Jag har hatten hos doktorn en gång, och han sa’, att kräket inte va riktigt.
— Hvad heter han?
— Erik, förstås.