— Och nu vill ni ha hjälp åt honom och er?
Bolla tittade förundrad på den stränga, bleka grefvinnan. Hon var som en talande stenbild.
— Ja, jag ville öfver te Amerikat, sade hon morskt. Pojken gitter jag inte ta med mig.
Hon skakade barnets magra arm. Gossen började kvida, monotont och ängsligt.
— Sätt gossen i länstolen där; han kanske är trött.
Gunvors röst var befallande, och Bolla lydde.
— Se, kom jag te Amerikat, kunde jag väl arbeta mig upp igen, återtog hon sin svada, här blir man utsparkad, hvart en tar vägen, och det är bara för den där vettvillingens skull! Så nog har grefven skyldighet att hjälpa mig sta’, allti’, de ska’ Gud veta.
— Hur mycket begär ni?
Bolla sneglade på grefvinnan.
— Ja, så rik, som han nu blitt, behöfver han väl inte knussla, sade hon fräckt, och tusen riksdaler är då inte ett öre för mycke.