— Jag skall ordna saken. Gå nu!
— Och pojken då? frågade Bolla motsträfvigt.
— Vill ni låta mig taga hand om honom?
Bolla såg ofantligt lättad ut.
— Ja, herre jemine, så gärna!
— Då stannar han här så länge.
Bolla trodde, att grefvinnan var ytterst oerfaren, och tyckte, att, eftersom det hela gått för sig utan allt krångel just efter hennes önskan, skulle hon vara hygglig och ge ett godt råd på köpet.
— Folk, som ska’ lägga sin näsa i allting, kommer allt att undra, sade hon nästan förtroligt, så det är nog bäst grefvinnan låter mig ha’n, tills jag far, se’n får väl de’ arma kräket ackerderas bort.
Gunvor reste sig. Nu kunde hon det. Och hon gick med vacklande steg fram till länstolen, där barnet satt och lallade med sin entoniga, låga röst och med sitt skrämda, frånvarande uttryck i ögonen.
— Gå, sade hon till Bolla, gå genast! Vill ni, innan ni far, ta farväl af er lille gosse, skall jag underrätta er om, hvar han är. Adjö!