Bolla tog i låset, men vände sig om igen. Det hade kommit ett mildare drag i hennes ansikte, och hon sade halft generad:
— Hade Lill-Erker varit som andra barn, skulle jag nog hållit å’n; men nu har jag allti’ fått skäms för’n, så grefveson han ä’. De’ rår väl inte pågen för, men de’ kan inte hjälpas, att han får lida för’et. Grefvinnan blir nog snäll emot stackar’n.
Det kom något vekt, bedjande i Bollas tonfall, och det var så mycket, som slog Gunvor i dessa enkla slutord, att hon ej längre kunde behärska sig; med ett utbrott af vild, omåttlig sorg lade hon sig på knä framför barnet och grät högt.
Bolla gick tyst ur rummet. När hon kom ned i köket, sade hon endast kort:
— Nu har jag sett en Guds ängel.
*
Eric kom hem mycket sent, upprymd efter den lyckade jakten och med sinnet mättadt af de rikaste naturstämningar. Han tyckte, att värld och människor och skogen först och främst voro en underbart härlig saga, och han längtade efter att taga Gunvor i sin famn och säga henne alla de ord, hvilka under dagen ringt inom honom med klang af små glada klockor. Han hade tänkt på henne med all denna beskyddande, smekande ömhet, som var honom egen, och det hade jublat inom honom af lycka öfver att känna sig så sund och kraftig. Kanske var hans hälsa ej så angripen, som han ibland föreställde sig. Det vore ju möjligt, att hans nerver endast behöfde stålsättas, och att han kunde stärka dem med ett ordnadt, lugnt lif. Han hade aldrig förut känt ett hems behag, aldrig haft någon trygg och vänlig stamort, nu skulle han säkert lefva upp igen, få friskt blod och friska tankar.
Hvad han önskade det, hur den lyckan hägrade för honom att känna musklerna hårda, senorna spänstiga, och det var ej blott för sin egen skull han ville afvinna lifvet ny styrka; det var också för henne, hans varma lilla Gunvor. Henne, som han älskade med det bästa inom sig, och öfver hvars väg hans kärlek ville så gyllene solsken.
— Hvar är grefvinnan? frågade han Mari, som han mötte i vestibulen.
— Hon är i sina rum.