— Nåå?
— För den gamle, sjuke grefven. Tänk, om han dör, medan vi äro där!
— Tyst. Å, tyst, min flicka.
— Hans sonson är ju också hos honom?
— Ja.
— Hvarför vill farmor företaga en så lång och besvärlig resa nu på hösten, och hvarför skall jag följa med? Vi hade ju inrättat det så trefligt i staden, och så efter jul får jag fara till Italien, det kan jag förstå meningen med, för det är härligt, men det här är ingen mening alls.
— Ett aderton års barn skall inte förstå, endast lyda. Och när jag vid mina fyllda sjuttio reser ut på landsbygden i oktoberfukten, är det mening med det. Grefve Haqvin Brage är min ungdomsvän, det vet du. Han har önskat se mig — och dig före sin troligen snart förestående död.
— Ja, det har jag tvekat, om jag borde säga dig, men du är uppfostrad med aktning för äldres vilja, och ditt hjärta är godt och varmt och rent, därför skall du förstå mig, Gunvor. Han och jag hoppas, att du skall bli unge grefve Haqvins brud. Du, med din rikedom och din människokärlek, kunde göra många lyckliga, och Bragevall skulle ånyo uppblomstra genom sin unga härskarinna. Nu vet du, att det ligger i förfall och att ödslig tomhet länge rådt i de stora salarna. Det kan bli ett af vårt lands ståtligaste fideikommiss, om det kommer i dina händer. Tycker du inte det är en stolt tanke?
— Jo — men farmor, jag känner inte unge grefven, och han inte mig.