— Ni ska’ lära känna hvarandra.
— Och hålla af hvarandra, farmor?
— Ja, på aktning och tillgifvenhet byggas de bästa äktenskap, barn. Kärleken, den stora kärleken, tåla så få vid att erfara. Det är som att sitta för nära en flammande brasa: man får svedd hud och ärr för hela lifvet.
Gunvor slöt ögonen och lutade sig tillbaka mot vagnens mjuka dynor. Farmors stränga ansikte, den skarpa munnen, de lidelsefulla näsvingarna, och den djupa, glödande blicken, skrämde henne nu som så ofta förr. Och dock trodde hon blindt på denna sin barndoms vårdarinna och stöd; allt hvad den sedan sitt tredje år föräldralösa flickan lärt se upp till, vörda och älska, hade tagit farmoderns gestalt. Hon hade ej reflekterat öfver, om lifvet en dag skulle ge henne andra vyer. Öfver hufvud taget hade hon ännu ej begärt annat af tillvaron än glädje, och trots sin imponerande stränghet och sina gammaldags uppfostringsmetoder hade fru Eiden aldrig nekat sin sondotter nöjen och förströelser, ehuru de måste försiggå under kontroll.
Eiden & C:o var den halländska kuststadens äldsta handelsfirma. Den första Eiden hade invandrat från Savoyen för etthundrafemtio år sedan, då med ett bräde, hängande i ett snöre på bröstet, och på denna disk små tarfliga gipsfigurer. Men före sin död var han en ansedd köpman, en af »stadens äldste», och hans son, Gunvors farfar, blef utan svårighet satt på tinnarna af templet, rikedomens och maktens glimmande helgedom. Hennes far, en blond, vacker nordisk typ med drag och karaktär efter sin svenska mor, kallades allmänt »guldkonungen», både på grund af sitt utseende och sina hopade skatter. Han gifte sig tidigt med en ung engelska, hvilkens mörka ögon aldrig lärde sig se på det främmande landet som på ett hem, och hvilkens skälfvande veka mun endast mödosamt uttalade »det malmklingande språket». Hon dog vid Gunvors födelse, och det var farmor, som lät barnet få ett äkta nordiskt namn. När »guldkonungen» sörjt sin unga maka som en förtviflad i tre år, hände det högst ovanliga, men som läkarna den gången faktiskt konstaterade, att hans hjärta brast af sorg.
Gunvor stod ensam i världen med sina millioner och sitt glada, sorglösa barnasinne, ty intet af moderns tunga håg och trötta melankoli hade den lilla ärft. Hon älskade glädjen nästan som den tagit gestalt och blifvit hennes lekkamrat, och hon gick omkring med en underlig lyckohunger, hvilken hon ej själf förstod, men som, sedan hon växt upp, blifvit allt starkare och häftigare, en längtan utan namn och utan bo, som längtans vildfågel med de breda vingarna ofta är det.
Farmodern hade uppfostrat henne hemma under sina ögon. Skickliga lärarinnor hade hon haft, men utan undantag voro de pedagogiska nummerhästar, alla gående i regementets takt efter den musik, som konservativa institut angifvit för dem.
Jämnårigt sällskap under fristunderna saknade Gunvor icke. Hon fick bjuda små flickor ur de »bästa» familjerna till sig, och de små flickorna beundrade och afundades alla hennes vackra saker.
Då gaf hon dem gärna det deras blick lyste ifrigast emot, bara för att få se dem riktigt glada.
Gossar hade hon endast träffat undantagsvis och förstod sig ej på dem. Nu, denna vinter, skulle hon som vuxen föras ut i societeten, och det farmor yttrat nyss om grefve Haqvin Brage blef för henne, där hon satt i kupéhörnet, vaggad af tågets ilande fart, till en vacker dröm. Han skulle bli hennes beskyddare, hennes riddare, hennes vän. Han skulle ha en ädlings höfviska later, drömde hon, och en ädlings stolta, friborna sinne. Det farmor sagt om tillgifvenhet och aktning lät så lugnt och tryggt. Stormande kärlek visste Gunvor ej hvad det var; lidelserna sofvo oväckta inom henne; hon var ett barn i lång klänning och med rosor i händerna. Men hon skulle ej akta på, om hon lät sina rosor falla på allfarväg, ty hon trodde världen full af dejliga blomster.