— Ropa på Karna, Gunvor; hon far börja plocka ned reseffekterna, vi äro strax framme, sade farmor med sin låga, distinkta röst, hvilken dock under hela resan haft en underlig, nervös darrning, som om hon vore orolig för något. Farmors ögon sågo också ut som de gråtit utan tårar. Det var besynnerligt, att Gunvor aldrig förr hört talas om denne grefve Haqvin, hvilken dock föreföll att vara farmor så kär. Att han varit änkling i många år och uppfostrat sin sonson som farmor henne, det visste hon, och att dessa sista ättlingar af den urgamla släkten voro mycket fattiga, trots sitt mäktiga Bragehall.
Hon reste sig och ropade på Karna, hvilken, trogen och pålitlig som en gårdvar, höll sig till reds.
— Vi äro framme strax, Karna.
— Jaså, ändtligen.
Den station, där de stego ur, hade ännu ej fått något eget stationshus; en ödegård gjorde tjänst så länge. Den lilla byggningen låg där som en mörk punkt midt ute på den vida slätten, och när höststormarna tjutande vräkte fram likt rasande vågor, hotade de att kullstörta detta bräckliga, ensamma hus, men hur det skadades och anfölls, hade det hållit stånd i ett par decennier och skulle nog stå där i ytterligare två. Det, som är fallfärdigt, har ofta en segare motståndskraft än det starka och unga; det är som själfva förstörelsen skydde det.
Inspektoren stod där grå och luggsliten i den duskiga höstskymningen. Den röda signalflaggan höll han ängsligt mot armen som rädd för att den skulle rebelliskt fladdra ut, men däremot lät han en blå snusnäsduk vaja ur fickan på kavajen som en symbol för lifvet på landet.
En ung man skyndade fram emot damerna.
— Fru och fröken Eiden, förmodade han och vinkade åt betjänten att komma närmare.
— Ja, sade farmor, det är grefve Brage, antar jag?
Grefven bugade sig.