Vacker kunde han nästan kallas. Dragen voro regelbundna, förädlade och utmejslade genom generationer, gestalten hade denna symmetriska, något vekliga elegans, som fostras i salongerna, och de anlag för fetma och en viss flegma, som en tillvaro utan arbete och mål gärna alstra.
Gunvor såg likväl ej annat, än att den unge grefven mycket väl kunnat rida emot henne som en båld riddare med vajande fjäderbuske och öppet visir. Hon fann honom värd ljusa drömmar och kröp in i täckvagnen bredvid farmor med en känsla af, att nu for hon till lyckoslottet, där dansen skulle gå alla hennes lefnadsdagar.
Grefve Haqvin satte sig på baksätet. Han höll sina knän så försiktigt som möjligt för att ej stöta ihop med sina moitiéer och han talade lågt och allvarligt, mest om den sjuke farfadern, men också några ord om de dåliga vägarna, hvilkas lera de sista dagarnas regn blött upp alldeles oerhördt. Det var så vattenhaltigt innehåll som möjligt i hans fraser, men hans organ var vårdadt, hans tonfall mjukt och hela hans hållning sympatisk.
Vagnen rullade tämligen raskt framåt, och hvar gång Gunvor såg ut, mötte henne samma utsikt: vägen öfver slätten — som ett okynnigt slingrande sotstreck öfver en gulbrun, plan yta — pilar, risiga och nakna, stenvallar och här och hvar en grå koja, alltid med några par trätofflor utanför på dörrstenen.
En och annan frodig bondgård såg hon också sticka upp som en fet champinjon i en myr, men tilltalande föreföll henne ej detta landskap, sådant det nu tedde sig i dis och halfmörker. Hon var glad, när Haqvin sade:
— Ja, nu ha vi inte långt igen.
Farmor såg också ut, som om hon gärna hört de orden, ja, nästan som om de varit de enda, hvilka ej gått förbi henne. Visserligen hade hon både svarat och talat förut, men tankarna tycktes dock gått sina egna vägar, hvart visste ej Gunvor. Hon bara tänkte, att hon aldrig förrän i afton sett det där lefvande draget i farmors ansikta. Det gjorde henne så ung, och det märktes bättre än någonsin, hur vacker hon måtte ha varit.
Vagnen saktade, och steg för steg trampade hästarna sig fram öfver träbron, den forna vindbryggan, hvilken nu låg öfver förtorkade vallgrafvar.
— Från motsatta sidan ser man hafvet, det är bara tio minuters väg dit, sade Haqvin.
Hafvet så nära. Å! Gunvor andades ut, som njöt hon redan af vågornas friska sälta, och hon hoppade lätt ur vagnen, som nu stannade framför den låga, hvälfda porten.