Medan grefven hjälpte farmor ned, stod Gunvor stilla och såg vid skenet af en väldig hornlykta upp mot Brageättens vapen, hvilket var inhugget i slottets fasad. Hon stafvade sig till den latinska inskriptionen, hvilken bågformigt omgaf vapnet, och när farmor redan var inne i förstugan, stod hon ännu kvar och stirrade på dessa stelt huggna bokstäfver.
Haqvin hade stannat bredvid henne.
— Fröken ser på vårt tänkespråk, frågade han artigt.
— Ja. Fac et nihil spera, hvad betyder det?
— Fac et nihil spera: Handla och hoppas intet, betyder det.
— Hu! Hon ryste till.
— Ja, det är inte lefnadslustigt precis, svarade han i lätt ton och skrattade litet.
Det skrattet tyckte hon inte om. Det kom så omotiveradt som en pingla i en allvarlig klockklang. Hon gick uppför den låga, breda stentrappan, skyndade efter farmor och Karna, som under en jungfrus ledning togo vägen längs det gamla slottets vindlande gångar upp till gästvåningen.
Bragehalls corps-de-logis låg där som en ofantlig askgrå stentärning midt i en sekelgammal park, nu förvildad och sofvande, en enda oredig massa af förvridna grenar, knotiga stammar och täta buskage.
På stentaflan i nedre förstugan kunde den intresserade forskaren läsa slottets historia, den, som ej de tjocka murarna förtego eller i hviskande legenders eko buro från tid till tid, som vinden för det torra bladet utan rast eller hvila.