Det var svårtydd, gammaldags skrift, stentaflan hade inristad, men trots att århundraden förflutit, sedan den huggits dit, kunde ännu orden ses. Där stod:
»Hjälp Gud alt som mæchtigste. Anno 1544 ær denne Gaard, som nu heder Bragehall, udi Jesu Navn opbygget af Erlig og Welbyrdig Mand Otte Brage till Gillö, daa Kongl. May:tts Befallningsmand paa Drottningborg Slått med sin Kjære Frue, Erlig og Welbyrdig Frue Ebba Mandel. Den alt som mæchtigste gode Gud skie lof og ære for en lyksalig begyndelse og framgång att altingest maa skie og komme Hans allerheligste Navn till lof og ære, og deres lifs arfvinge til lycke, gafn og gode här timelig og vore kærre foräldre, at de siden maa bo udi himmelrig til evig tid 1648 Amen.»
Så vidt berättade det gamla slottet själft med historiska, tunga ord, men i hvarje vrå af de stora, alltför många salarna smögo häfdens skuggor som bleka vålnader. Och de talade till den, som förstod sagans tysta bikt. Än var det festklang och älskogslek i stämman, än hån och bitterhet. De gamla, mörkt och stereotypt målade familjeporträtten af hugstore krigare skuros af fantasien ut ur sina breda guldramar och tvungos att tråda sirlig dans med ädla damer i styfva fiskbenskorsetter och runda, mjuka barnansikten under stramt tilldraget hår.
Man kan ej gå i ett sådant gammalt slott utan att höra det tissla och tassla af det förgångnas röster, utan att om och om igen lyssna till länge sedan förtonade steg. En dylik familjeborg är som ett instrument, hvilket gömmer alla de melodier man en gång spelat på det.
En gammal jungfru med grått, benadt hår under en hvit linongsmössa serverade damerna te på deras rum. Fru Eiden hade önskat det så, ty själf ville hon, så fort hon gjort toalett, gå till den sjuke grefven och under tiden skulle Gunvor hvila. Karna finge stanna hos henne, ty farmor trodde, att hennes lilla sondotter kände sig rädd här i de höga rummen med de många mystiskt stängda dörrarna, de stora skåpen, de djupa stolarna och de dunkla speglarna.
Men Gunvor hyste ingen som helst fruktan; hon var endast nyfiken på allt detta nya. Hon tyckte nästan, att hon kommit in i ett ofantligt dockskåp, där det skulle bli lustigt att flytta om och leka.
Hon såg sig omkring i salongen och fann den alltför glest möblerad, men detta var ju endast gästvåningen, och den begagnades troligen sällan. Pendylen på den öppna, vapenprydda spisens afsats stod, som borde tiden stanna här. Det fanns ingen anledning, att den skulle gå, när allt annat liksom dött, förstenats.
— Farmor, sade Gunvor och satte bort tekoppen, det är ett ohyggligt valspråk Bragesläkten har: Fac et nihil spera; handla och hoppas intet. Jag läste det öfver porten och jag kan inte glömma det.
— Det skall du inte heller. Det låter hårdt, men är nyttigt — en gång i lifvet. Du är bara för ung att förstå det än, svarade farmor lugnt.
Hon stod nu färdig att gå till den sjuke, men innan hon gick, kysste hon sin sondotter på pannan. Så nickade hon långsamt.