— Farmor, jag ville så gärna ...
— Hvad, barn?
— Säga, hur vacker och ung farmor ser ut, inte glad, men ändå lycklig. Hur kan man se ut så: lycka utan glädje?
— Fråga inte, liten, jag kan inte svara dig nu. Grefve Haqvin väntar; han har väntat mig i tre dagar — ja, kanske mycket, mycket längre, och nu först går jag till honom. Det kom ett sällsamt drömmande och vekt tonfall i farmors röst, men hon ändrade det hastigt, när hon tillade: Karna, jag vill inte veta af, att här berättas några dumma spökhistorier for min sondotter.
Karna öppnade nigande dörren för sin härskarinna och sade fogligt:
— Nej, gud bevare mig för det, frun.
Gunvor kröp upp i soffan och låg där lydigt och stilla, med hufvudet halft begrafvet i mjuka dunkuddar, omstoppad af gamla Karna, och utan en tanke på spöken. Efter en stund sof hon godt, trött af resan, men sömnen blef ej lång, kanske högst en timme, så satte hon sig upp.
Hon var ensam i rummet. Hvad allt var tyst! Klockan stod, brasan hade brunnit ned, och endast den orörliga, hvitgråa askhögen syntes där inne i spisens gap. I den glittrande kristallkronan voro några ljus tända, men de skönjdes blott som skuggor i ett blekt ansikte, när deras sken föll öfver de tre hvita stängda dörrarna, öfver det ljusa parkettgolfvet eller öfver möbelns siden.
Bordet med de väldiga lejonfötterna stod i mörker, och lejonhufvudet, hvilket bar bordsskifvan på sin hjässa, grinade hemskt med elfenbenständer, som gulnat och spräckts.
Hvad här var tyst! Gunvor upprepade de orden halfhögt, men ljudet af hennes klara, unga stämma skrämde henne; den föreföll henne otillåten. Hon reste sig. En af de där dörrarna måste hon öppna, eljest skulle hon känna sig ängsligt instängd. Hon gick mot den till höger, där var farmoderns och hennes sängkammare, och där stod Karna och packade upp.