— Jo, hvarför inte?
Gunvor blef nästan lika intagen som Eric af fru Joppe Hartwigsens briljanta återgifvande af rollen, och när Eric föreslog, att de skulle invitera henne till den dramatiska soaré de skulle ha följande vecka, gick hon villigt in på saken.
Så började den leken.
Fru Joppe hade snart Eric fullständigt i sitt våld. Gunvor tyckte själf, att hon stod som på en strand och såg ett skepp brinna långt ute på sjön. Det var ingenting att göra, endast att förtviflad stirra på lågorna och veta, att snart, snart skulle det sjunka.
Det var första gången hon sett Eric gripen af en dylik flammande lidelse, för hvilken allt måste vika, och hon kunde ej förebrå Joppe Hartwigsen, att hon uppmuntrade honom. Snarare föreföll den unga skådespelerskan kall och otillgänglig, men Gunvor visste, att Eric kom och gick som daglig gäst hos henne. Hon visste allt. Hennes största skatt var på det brinnande skeppet, och hon kunde ej rädda den.
Slutligen var Joppe Hartwigsens gasterande slut; hon skulle resa, och Gunvor hoppades, att afståndet skulle återföra Eric till besinning. Annars, sade hon sig, måste hon låta honom gå, men vid den tanken sargade det som hvassa knifstyng inom henne. Det var icke så mycket en älskande kvinnas lidande som en mors ångest öfver att nödgas stöta bort sitt stackars barn. Kunde hon det, kunde en mor utlämna sin son? Hon frågade utan att svara, och för att slippa grubbla tog hon sin tillflykt till Hillevi.
Ändtligen reste Joppe. Eric stängde sig hela dagen inne på sitt rum, och Gunvor hörde honom snyfta som ett barn där inne. Först mot kvällen kom han ut. Han föreföll dödssjuk, ögonen voro omgifna af blygråa, djupa ringar. Med långsamma steg gick han direkt fram till Gunvor, som satt ensam framför brasan.
— Nu får jag tacka dig för allt, sade han vekt.
— Hvad menar du, Eric?
— Att det måste vara slut mellan oss.