— Fred! svarade ekot från det gråa berget midt öfver sjön.
Han reste sig och tog vacklande ett steg; han visste ej mera, hvad han ville; det var tomt och mörkt inom honom; han var bara så outhärdligt trött. Och ändå måste han gå; det fanns väl någon hviloplats också för honom; han skulle söka den. Ännu ett steg! Det svartnade för hans blick, han föll, vattnet slog högt upp öfver honom, sög sig susande in i hans öron; han grep med händerna efter något att fatta tag i, men det var endast lekande böljor, som gledo mellan de matta fingrarna.
Lögens mörka, hemlighetsfulla vatten drog sitt byte tyst i djupet, och solen väfde guldtrådar in i de vida ringar, som vittnade om en sjunken spillra, ett vilset människolif.
SJUTTONDE KAPITLET.
Fru Gunvor till Bragehall.
(Slutord.)
Det sitter en gammal, hvithårig kvinna ensam på Bragehall. Allt folket i trakten kallar henne fru Gunvor, det är dem nog; då vet hvar och en, att de mena den gamla uppe på slottet, och det är som flöte det ständigt ett gyllene solsken af goda tankar och välsignelser i spåren af detta namn.
Fru Gunvor har hjärtevärme och själsstyrka, hvarhelst det behöfs. Hon hör till de få, som i sorger och pröfningar lärt att se ut från sig själf, och det är, som om hennes blick blefve vidare och klarare med åren. En gång skymdes den för lång tid; det var när Eric Gyldenlo drunknade i Lögen. Då troddes det, att man också skulle mista fru Gunvor, men det var väl så, att hon ej kunde gå från ett halffärdigt arbete, då hade hon ej varit farmor Eidens sondotter.
Glädjen kom dock aldrig efter den dagen mera till hennes sinne; hon blef så underligt blid och stilla, när den första vilda, ohejdade sorgen lagt sig. Det var som om fru Gunvor gått utom sig själf och hädanefter endast lefvat för andra.
En gång under dessa år hade dock Bragehall strålat i festskrud, och fröjden kom som gäst till de stora salarna. Det var när fröken Hillevi stod brud. Hon följde sedan sin man till London, där han var attaché, men en dag skulle de återvända till Bragehall.
Kanske är det detta fru Gunvor sitter och väntar på? Hon vill lämna godset, nu blomstrande och mäktigt, till de unga. Kanske längtar hon att få lägga det gamla fideikommissbrefvet med sina sigill inslutna i de små, svarfvade trädosorna i sin dottersons händer och bedja honom förvalta det stolta arfvet lika samvetsgrant, som hon gjort det.
Fru Gunvor sitter gärna vid fönstret i »det förseglade rummet» och ser ut öfver bördiga fält och gröna skogsdungar, öfver korsande hvita vägar och små gråa kojor, hän mot den blåa, glittrande Lögen.