— Om inte trollet håller mig fast, kommer jag snart.
Han nickade och gick.
Det var ljufligt svalt och tyst där inne på den breda skogsvägen. Eric vandrade tämligen raskt framåt, ehuru han gång efter annan snubblade mot en gren eller en stubbe, som han ej sett. Ofrivilligt famlade han för sig med händerna vid hvarje trång passage. Men han tyckte dock själf, att han aldrig gått så stadigt och visst mot målet som just i dag.
När han ändtligen kom ned till den djupa, stilla sjön, satte han sig på en sten tätt intill vattnet och började halfhögt tala med det troll, hans fantasi diktat på Lögens strand:
— Du tusenåriga stortroll! Vet du mera än vi små, fattiga människor om de två gåtorna: »Hvadan och hvarthän?» Har du något att tälja om den eviga freden? Ser du, troll, det har flutit upp en spillra af ett människolif på din strand, ett stycke vrak; har du ingen våg, som är nog barmhärtig att taga det och sänka det i djupet? Du tycker, att jag inte stridt nog! Jo, troll, nu har jag det! Det är strid att mista sig själf tum för tum, att dag för dag följa sin egen förintelse. Och som jag har älskat lifvet!
Hans stämma sjönk till en svag hviskning vid de sista orden, så satt han tyst med hufvudet i händerna.
Skulle han gå? frågade han sig. Det fanns väl knappast val! Han kunde ej låta kroppen sätta honom i fängelse under långa år, ej låta själen tvina bort i tankar utan vilja. Han hade alltid hört till de rotlösa, inte dugde han att planteras på ett arbetsfält!
Gunvor hade på sista tiden glidit ur hans famn, ut till verkligheten, tyckte han. Hade hans drömmar blifvit för bleka och märglösa? Han ville för öfrigt inte tänka på henne nu, då kunde han inte taga steget ut. Hennes kärlek skulle hålla honom tillbaka. Således — slita det bandet! Den, som ville dö, måste endast vara sig själf; ofta är döden större egoist än lifvet. Nog kunde han finna vackra namn för att han ej stannade kvar hos lidandet, men det blefve blott namn. Om han ägt mod ...! Han strök med handen öfver pannan. Hvad var mod? Visste någon hvilka kraf det okända, detta utom lifvets räckhåll, uppställde? Ingen visste det! Men han, Eric Gyldenlo, visste, att om det i stället för de många kämpande småtrollen inom honom funnits en enda stark och fast tanke, skulle han vändt om, ty Gunvor hade bedt honom komma igen.
Gunvor! Hon skulle glömma, hon som andra! ... Nej, nej, det visste han ju, att hon inte skulle. Det tjänade ingenting till, att han intalade sig det. Men han kunde ej göra något för henne, och — inte heller för sitt stackars förbråkade, förslitna jag.
— Fred! Fred! ropade han högt.