— Det är glädjen öfver er lycka, barn. Gud vare lof, att han fick upplefva den! Så, Haqvin, lämna nu Gunvor och mig. Du får inte se din brud förrän vid själfva vigseln. Enligt gammaldags sed skall jag leda henne fram till altaret, och din farfar leder dig. Låt hälsa honom, att han kan vänta mig, så snart jag hvilat litet. Au revoir, min gosse!
Haqvin bugade sig djupt. Sedan vände han sig mot Gunvor och ville kyssa henne, men hon drog sig hastigt tillbaka och räckte honom blott vänligt handen.
— Hvad var detta för pryderi, Gunvor? frågade farmor skämtsamt men bestämdt, så fort de kommo in på sina rum; hvarför undandrog du dig Haqvins kyss? Du vet väl, att en man har rättighet att fordra sina smekningar gengäldade af sin hustru.
— Jag är inte hans hustru än.
Gunvor letade nervöst i resväskan efter något, men hon hade glömt hvad.
Farmor stod plötsligt rak och spänstig, med högburet hufvud framför henne. Hon lade sin stora, fasta, hvita hand på hennes arm och sade dämpadt:
— Barn, gå aldrig utomkring något, som du bör igenom. Se aldrig skyggt åt sidan utan rakt mot målet. Om några timmar är du Haqvin Brages hustru. Nu först, på din egen bröllopsdag, vill jag säga dig, hvad de orden ha för klang i mina öron. De ljödo en gång som lifvets högsta lycka för din gamla farmor, Gunvor. Haqvin Brages hustru! I femtio år — en människoålder — har jag burit sorg öfver mina jordade ljusa drömmar. I femtio år har jag gått rak och stolt bland människor, varit hustru och mor, utan att ens en dag uppge mina plikter, men hela tiden, år efter år, ljöd det inom mig som begrafningsklockor: Aldrig — aldrig Haqvin Brages hustru. Nu ändtligen skola vi båda gamla gå mot altaret, men endast i fars och mors ställe. Vi skola stanna ett par steg från kullerstolarna och se på, hur våra barn förenas till den lycka vi aldrig fått njuta, men när ni, du och Haqvin, lagt edra händer i hvarandras, skall jag först förstå meningen med mitt långa, genomkämpade lif, och jag skall vara glad, att jag haft styrka att aldrig gå utomkring.
— Farmor! — Gunvor såg ej upp. — Efter hvad jag nu hört, förstår jag så mycket — men jag kan inte tacka dig för att du fört mig till Bragehall. Inte var det min framtidslycka du ifrigast åtrådde?
Fru Eidens hand gled ned från sondotterns arm.
— Du tviflar på mycket nu för tiden, Gunvor, också på min kärlek. Men lika godt, jag står ändå troget vid din sida. Det är inte tack jag kräfver af dig, det är mod.