— Då är visst mörkret bättre.
— Du vet inte hvad du säger, Gunvor. Men däremot veta både du och jag, att det om söndag lyses ut för dig och Haqvin, och att det vore en komplett skandal att nu för idel barnsliga fantasifosters skull göra om saken. Det vore också att döda gamle grefven.
— Han har lifvet bakom sig.
— Jag känner inte igen dig, Gunvor. Därför att ett bref från din fästman inte faller dig i smaken, blir du bitter och underlig. Akta dig för att ha en så vacklande och lättstött karaktär, min flicka! Kom ihåg: du har handlat af fritt val. Och om jag fruktat eller förutsett, att det skulle bli till olycka för dig, kan du väl förstå, att jag förhindrat det. Litar du inte längre på farmors omdöme, barn, när svek det dig?
Gunvor kunde ingenting svara; besegrad, öfverväldigad af rörelse, grät hon sig trött i den gamlas famn, men det moln, som gått öfver hennes lyckosol, ville ej helt låta skingra sig.
I dag, på bröllopsdagen, tänkte hon därför minst på brudgummen; det föreföll henne, som om han nästan störande ingrep i stämmingen, och ändå var han henne långt ifrån motbjudande. Hon skulle gärna lagt sin hand i hans och gått med honom ut i världen — en tid, flere år kanske, men nu gällde det att bli hans för hela lifvet; i lust och nöd skulle de förbli ett. Hon ryste ofrivilligt och slöt ögonen, men öppnade dem igen, ty nu gnisslade slädens medar mot slottsbrons järnkrampor.
Tätt framför Gunvor låg Bragehall, festsmyckadt, solbegjutet, med vimplar och flaggor vajande från alla tornen och med portalen förvandlad till en äreport af grönt och snödroppar. Godsets barn hade samlats för att redan nu få se en skymt af bruden. De stodo där med stirrande ögon och fingrarna i munnen.
Grefve Haqvin kom raskt nedför trappan och lyfte sin brud ur släden. Hon kände, hur hans arm fast slöt sig omkring hennes lif. Det låg en rättmätig, nästan brutal kraft i denna smekning, som hon ej förstod, men ej heller vågade invända något emot. Han släppte henne också genast för att erbjuda sin arm åt fru Eiden, hvilken med betjäntens och Karnas hjälp ändtligen praktiserat sig ur de skyddande fällarna och reskapporna.
— Hur är det med farfar i dag, Haqvin? var hennes första fråga.
— Jo, tack, han förefaller ovanligt kry.