Haqvin hängde upp den gammalmodiga, kvarterslånga nyckeln till dess tusculum bland de andra nycklarna i förstugan och sköt för dörrens korta bommar, hvilka liknade väldiga sigill. Troligen skulle han aldrig mera komma dit upp, tänkte han. Den oreda gillebröderna lämnat efter sig skulle nu ostörd få förmultna. Ingen skulle tänka vidare på det förseglade rummet. Sin gråa kåpa brände han för all säkerhets skull upp. De andra togo sina med, minnet af ungdomsdårskaperna var mycket lätt utplånadt, tänkte han. Han skulle inte sakna de glada festerna. Nu finge han annat att tänka på: sitt namns upprättande till glans och makt, och dessutom ville han föra ett i allo behagligt lif efter sitt stånds fordringar. Det föll honom aldrig in att så här i ensamheten säga »vi», när han grundlade sina framtidsplaner. Han hade aldrig föreställt sig att Gunvor kunde ha egna åsikter eller ens önskningar. Så snäll och hygglig som han visste sig vara, kunde hon väl i allt rätta sig efter honom, husets herre. Och naturligtvis skulle hon skänka honom en son, ty fastän fideikommissbrefvet innehöll den bestämmelsen, att godset också »af nöd och tvång på spinnsidan öfvergå måtte», hoppades han, att detta ej blefve fallet. Det var alltid dumt, när fruntimmer kommo till styret. I sin outvecklade, naiva hjärna gjorde han upp Gunvors och sin framtid som händelserna i en sedolärande barnbok. Han var van vid att allt utan bråk och besvär gick honom väl i händer. Tjänstfolket hade alltid lydt hans minsta vink, och farfadern var också tämligen eftergifven. Haqvin blef för resten sällan obehagligt fordrande eller uppbragt; en fettbildande flegma utmärkte hela hans personlighet, men de få gånger han råkat ur jämvikt var han som en retad tjur.

*

Bröllopsdagen uppgick bländande klar, och omhvärfd af gyllene solstrålsknippen åkte Gunvor till sitt blifvande hem. Snön låg som en skir, gnistrande slöja öfver fälten, och rimfrosten hade spunnit fina filigransprydnader mellan de knöliga pilarnas utsträckta grenar. I kapp med några tröga och lata sparfvar flög en munter stare, alldeles säkert den första och ett mycket för tidigt vårbud, som en vacker dag skulle hittas ihjälfrusen vid skogsbrynet. Den lilla käcka staren var mycket för sangvinisk och lifslysten; sådant dräper frosten.

Gunvors drömmande, djupa blick följde fåglarnas flykt, men hon tänkte ingenting särskildt. Vingarnas lek i solskenet födde inga önskningar inom henne, ty hon visste, att om några dagar skulle också hon få flyga ut i en leende, bländande värld. I sina korta, ofta mycket tröttande och fraserande bref hade Haqvin nästan alltid talat om Stockholmsresan strax efter bröllopshögtidligheterna, och Gunvor gladde sig barnsligt åt alla de lysande fester, hon skulle få vara med om. Haqvin brukade — skämtsamt som hon trodde — skrifva: »Min älskade unga grefvinna», och, ehuru Gunvor ej synnerligen brydde sig om s. k. stora namn, tyckte hon det lät bra. Framför allt njöt hon af att ej längre behöfva räknas till de förläget rodnande och nigande små flickorna, som man skickade bort från hvarje allvarligt samtal, hvarje verkligt intresse.

Under julhelgen hade hon märkt ett och annat hos Haqvin, som kommit hennes känslor att kylas af, och mer än en gång hade hon skyggat tillbaka för hans dumma högmod och tomma tankevärld. Men rädsla för farmoderns stränga blick och energiskt hårda mun hade afhållit henne från att säga något. Först när hon en dag till svar på ett långt, varmt bref, fullt af frågor i olika ämnen, rikt på fantasier och drömmar, erhållit ett absolut oförstående svar, först då gick hon till farmor.

Hon lade armarna om hennes hals och hviskade ängsligt:

— Farmor, jag är rädd att jag misstagit mig på mig själf. Jag kan visst inte hålla af Haqvin som jag trodde.

— Griller, mitt barn! Moderna idéer! Hvar har du insupit dem? Du håller tillräckligt af honom för att bli en god och bra liten hustru. Ingen kräfver storverk af en sådan där liten fågelunge. Var du glad åt ditt vackra bo.

— Men ett samlif utan kärlek och förstående, farmor, det ...

— Hvar har du fått så granna ord från? Förstående, det tror du man får i lifvet? Nej, min flicka! Och kärlek! ... Har du sett altarljus tända i hvardagslag? Så är det också med kärleken. De flesta få aldrig se den annat än som ett halft nedbrunnet kronljus.