skall dansa för mig sin förföriska dans,
skall löna med sällhet min diktade smärta,
och svartsjukans dolkar ej träffa mitt hjärta»
*
— En trosbekännelse, så god som någon, inföll löjtnant Forner, men nu är midnattstimmen slagen, och Monaco väntar.
Det blef plötsligt tyst i de höga salarna, och de fyra kamraterna smögo ljudlöst uppför trappan, nu mattbelagd, och in i nästet, där ljusen tändes och dödskallarna fylldes af vinets purpurströmmar.
— En skall spelas öfverbord och en skall drickas under bordet, lydde Eric Gyldenlos råa kommando.
— Akta dig, det kan bli du själf, som får böta för dina ord, sade baron Edelcrona.
— Än sen! Den som sig i leken ger, får leken tåla. Men Haqvin få vi se upp med. Han är Daniel i lejonkulan.
Vid tretiden på morgonen bröt man ändtligen upp. Eric bars ned i släden; en tung kropp, ett redlöst dinglande hufvud. Han hade också spelat med otur hela tiden, men, som Forner uttryckte sig: »Där ingenting finnes att taga, har kejsaren förlorat sin rätt».