— Ända sedan jag var en liten flicka, har jag trott på att hvarje människa hade en lifsuppgift, en egen, personlig, som de inte kunde undandraga sig, men sedan jag kommit ut i den s. k. stora världen, har jag märkt, att fördel af ett eller annat slag är allas sträfvan, och — hon hämtade djupt efter andan — en man, en verklig man, som vågar stå eller falla ensam, har jag aldrig sett. De orda alla om kärlek och vänskap och drömmar med oss kvinnor, jollra, som vi vore barn. Jag skulle tusen gånger hellre vilja vara en krigares valkyria än en veklings — rodocka.
Hon väntade ej, att han skulle svara något, vände sig blott om och var med några lätta språng före honom uppe i vestibulen, där Haqvin stod.
— Jag skall följa dig till ditt rum, sade han till Eric. Du vill väl göra litet toalett.
Gunvor såg ej ens efter dem, men hennes tankar upptogos dock af gästen. Hvad hon för några år tillbaka i barnslig entusiasm och tro på kärlekens seger lofvat, att sammanföra Eric Gyldenlo och Märta Edelcrona, brydde hon sig ej längre om. Hon hade hunnit lära sig så mycket under sitt äktenskap, att hon helst undvek att ens vidröra erotiska frågor. Hon var rädd att då nödgas yppa något om sin egen tillvaro, om detta samlif utan hållpunkt och förstående, som hon dag från dag släpade sig igenom, under det hon dolde för alla den längtan, som tärde henne.
Amelie, hennes »skyddsling», som de andra kallade den unga flickan, hade varit Gunvors enda vän och förtrogna. Medan barnet sof under sitt rosa-sidentäcke, hade de suttit och talat och talat i timmar med hvarandra. Barnkammaren var deras tryggaste fristad, där fingo de vara ostörda, och unga grefvinnan hade aldrig så ärligt gråtit ut sina svikna illusioner som hos Amelie.
Amelie grät däremot sällan; då hade hon kanske sköljt bort något af den härjande saknaden. Nu förbrände den henne. Hon var en af lifvets främmande fåglar; de, som måste dö, när vingarna stäckas. Hennes saga började och slutade som tusen andras, det var bara det, att hon aldrig kunde lära sig taga den som en vacker saga, en sommarnattens dröm; hon ville, att den skulle räcka hela lifsdagen lång.
När hon blef sjuk och Gunvor satt vid hennes säng med hennes feberheta hand i sin, talade hon oftare, mera obehärskadt om Eric.
— Han kunde bli så stor och så god; få makt öfver många, om bara en hade makt öfver honom, hade hon sagt.
De orden erinrade Gunvor sig nu, och en het rodnad sköt plötsligt upp i hennes ansikte. Om hon kunde bli den, som på det sättet helgade Amelies minne; den makt, som lärde Eric Gyldenlo att handla för andras väl? Han hade tanklöst vållat så mycket ondt; godtgjordt blefve ju ej detta, ty hans handlingar hörde till dem, hvarom det heter att »långa år få gälda, hvad stunden brutit». Men ingen har brutit så, att han mist alla möjligheter, trodde hon.
Gunvor kände sig så gammalklok, så utom räkningen, när hon beslöt att för sin döda väns skull taga hand om hennes älskade. Men när hon klädde sig till middagen, öfverraskade hon sig med att önska, det Märta Edelcrona ej längre skulle ha något inflytande öfver honom. Märta hade blifvit en charmant världsdam, som för länge sedan upphört att se utåt lifvets vidder. Hon ville ha en position och ett eget hem. Hennes sträfvan var ett eko af de flesta societetsdamers.