— Ja — och att hon aldrig kunde glömma er. Stackars, stackars Amelie! Hvarför skulle ni komma för sent.
Hennes längtande, djupa blick strålade emot honom med ett outsägligt vemod, och han såg, hur det ryckte kring de underligt trötta läpparna; kanske var det mest sorg för henne som gått; kanske var det egen smärta vid föreställningen om så mycken spilld lycka.
Han lutade sig ned och kysste hennes hand.
— En lyckoriddare kommer aldrig ohjälpligt för sent, sade han med ett egendomligt tonfall.
Gunvor drog undan handen och såg frågande på honom.
— Hvad menar grefven?
— Att jag redan mött ett nytt hopp att glädjas åt — er vänskap. Jag ber inte om den; jag vinner den.
— Amelie hade således rätt, sade Gunvor sakta, i det hon utan att vidare begagna sig af hans erbjudna arm gick uppför trappan, en i dag och en i morgon. Är det ett rikt eller — ett mycket fattigt lif?
— Det är jakten efter lyckan, svarade han allvarligt, ser ni, för de män, som ej fått ett ansvar i världen, ett värf att fylla, blir kärleken lätt drömmen om Österlandet.
Hon stannade ett par trappsteg högre än han. Den smärta gestalten föreföll imponerande hög i den långa, mörka klädesdräkten. Hennes blick sökte inte honom, den tycktes spana mot fjärran mål och den låga, distinkta rösten talade liksom förbi honom.