— Det löftet kommer för sent, sade Gunvor sakta.
— För sent! — Var det — var det min Amelies graf?
Gunvor nickade tyst.
Farmor fann Eric Gyldenlo ytterst obehärskad. En sorg skall bäras, ej ropas ut åt andra att taga vara på. Och för öfrigt, hvad var äkta hos denne lycksökare? Hur många hade icke trott på honom och blifvit bedragna? Gick inte Märta Edelcrona där och suckade för hans skull? Några löften hade han visserligen inte gifvit henne, men han hade kurtiserat henne och förvridit hufvudet på henne. Sådana där fullvuxna, personifierade kärleksgudar voro som lömska fiender; de dolde sina förgiftade pilar bland blommor.
Haqvin tyckte, att hela historien var opassande och en struntsak för resten, utom det, att det var tur, att tösen dött, ty galne grefven kunde nog annars varit i stånd att gifta sig med flickan. Nu vände han samtalet in på hästar och jakt, de enda ämnen han behärskade. Eric talade och svarade, men hela hans själ var i uppror af den underrättelse han fått; han kände sig upprifven af saknad och längtan efter sitt sista grusade drömslott.
När de kommit fram till Bragehall och stigit ur vagnen, bjöd Haqvin af gammal vana farmor armen för att hjälpa henne uppför trappan.
Eric bugade sig för Gunvor. Hon lade sin hand på hans arm. En sekund hejdade han henne.
— Tala mera om henne, lilla Amelie, sedan, bad han, och tack för att ni höll af henne.
— Hon var som en främmande fågel, sade Gunvor varmt, en fången svan, tänkte jag ibland.
— Ni visste, att hon — att jag haft henne kär?