Då Gunvor ej genast svarade, inföll Haqvin:
— Å, det är en af min hustrus skyddslingar. Hon var barnfröken hos oss en tid.
— Jaså, således härifrån trakten?
— Nej, från Stockholm. För första gången såg Gunvor på Eric Gyldenlo med en klar, fast blick, full af förebråelser och stum undran. Hon hette Amelie Sterner.
Eric blef gråblek, och det föreföll, som om glansen i hans mörka ögon slocknat. Långsamt hämtade han sig, och till både farmors och Haqvins förundran återupptog han ämnet. De hade varit så säkra på att han skulle lägga ned det, ty det var ju tydligt, att han stått i något förhållande till den unga flickan.
— Grefvinnan får ursäkta, att jag fortsätter mina frågor, sade han vemodigt, och den sorgsna blicken sökte Gunvor, men är det den Amelie Sterner, jag fruktar det måste vara, höll jag henne en gång mycket kär och hade nu hoppats få föra henne som min brud till Lögenäs ...
Grefve Haqvins torra skratt afbröt honom:
— Nej, käre bror, det här blir för galet! Nog är man van vid dina excesser, men att göra en sådan där liten mamsell till grefvinna det går för långt.
Eric rynkade de täta, svarta ögonbrynen.
— Det här är inte något skämt, sade han kallt, spara därför din munterhet. Finnes min lilla Amelie i lifvet och vill hon minnas mig än, har jag lofvat mig, att hon och ingen annan skall bli min hustru.