— Hvad är du rädd för?
Farmor tvekade.
— Hans inflytande öfver Haqvin, sade hon slutligen.
— Öfver Haqvin? — Gunvor log ringaktande och det låg en underlig köld i tonfallet. — Honom kan väl ingenting rubba ur hans flegmatiska ro, tillade hon nästan hårdt.
— Hm, efter fyra års äktenskap känner du ännu inte din man, Gunvor.
— Å jo, farmor, jag känner honom.
De hade hunnit till vagnen och satte sig upp; strax därefter kommo Haqvin och Eric gående, hvilken presenterades för damerna, hvarpå han berättade, att han lyckats öfvertala grefven att följa med till Bragehall och träffa gamla bekanta.
— Välkommen, sade Gunvor stelt, i det hon makade åt sig klänningen för att herrarna skulle kunna stiga upp utan att råka i kollision med den.
Eric fick sin plats snedt emot Gunvor; han vände sig i konverserande ton både till farmor Eiden och henne med några yttranden om trakten. Slutligen sade han hastigt, som om denna tanke hela tiden sysselsatt honom:
— Hvem är den Amelie, som ligger begrafven på byns kyrkogård; det är ett ovanligt namn såhär på landsbygden, tillade han osäkert, som för att rättfärdiga sin nyfikenhet.