— Jo visst, utbrast han ovanligt lifligt, det är ju Eric Gyldenlo, han, som nyss ärft Lögenäs.
Farmor släppte Haqvins arm.
— Kanske du vill gå och hälsa på honom, sade hon vänligt, så följer Gunvor mig ned till vagnen. Du kommer väl snart efter?
— Ja, om ett ögonblick — men kanske jag tar honom med till middagen; det passar ju bra, efter Edelcronas komma.
Gunvor skiftade färg men gjorde ingen invändning.
— Det var ju underligt, att grefve Gyldenlo stod vid din lilla barnfrökens graf, sade farmor, när hon och sondottern blefvo ensamma.
— Det var nog en slump, svarade Gunvor kort.
— Ja, naturligtvis. Han lär annars haft godt om galanta äfventyr. Sådana män borde strängt taget förnekas umgänge i sällskapslifvet, men i stället tränga de sig fram öfverallt som ogräs. Jag skulle önska, att Gyldenlo läte bli att slå sig ned på Lögenäs.
— Hvarför det, farmor? frågade Gunvor frånvarande.
— Därför att — att ogräs också lätt kommer in på grannens ägor, och åtminstone Bragehall borde få ha frid nu. Det har gått tillräckligt många stormar öfver det.