så blir riket ditt!
Kung Erik leker på luta.»
Det var den sången hon hållit så mycket af och han skulle sjunga in i den nu som då hela sitt ensamma hjärtas längtan efter kärlek. Ack, att hon bara icke glömt honom, att hon vore mäktig att än en gång lyda kung Eriks smekande bön: »Låt oss älska blott i vårens ljusa natt». Han förebrådde sig plötsligt med svidande ångest, att han gifvit henne tillfälle att förgäta. Hon hade förstått honom som ingen annan, hon hade, om ock endast kort, varit hans »tankes sol».
Vördnadsfullt, ledd af det allvar, som i detta ögonblick bodde inom honom, tog han af hatten och hviskade:
»Du Amelie, som sofver här, främling för mig, fast du bär hennes namn, mana godt för min lycka.»
Han ämnade aflägsna sig från grafkullen, men då just nu folket strömmade ut från kyrkan, föredrog han att ej korsa deras väg.
Haqvin, med farmor Eiden under armen, kom ibland de första.
— Det står någon vid din skyddslings graf, sade han och vände sig om mot sin hustru.
— Ja, jag ser det.
Haqvin tittade igen. Han tyckte sig känna igen denna smärta, eleganta gestalt.