Erik log åt sin fantasilek. Hur hon skulle se på honom med stora, skimrande ögon, när han efter så lång tid stod framför henne igen och sade:
— Nu, Amelie, skall jag infria löftet i kungsvisan, du skall bli min.
Hon skulle nog först svara, med den strålande blicken i hans och tätt tryckt intill honom:
— Din är jag redan.
Men hans ord skulle få färgen att stiga på hennes kinder och hennes veka mun att le.
— Amelie, du skall bli min fagra grefvinna, fru till Lögenäs.
Just nu brusade utgångspsalmen, men Eric märkte det icke; han sjöng halfhögt:
»Jag är Erik, vackra drömmars kung:
smidd af månestrålar känns ej kronan tung.
Gråt ej, barnet mitt,