Framför en grafkulle, prydd med ett hvitt marmorkors och en vacker, nyligen ditlagd krans, stannade han tvärt.
På korsets gyllene bokstäfver lyste solen med ett helt strålknippe, och Erik läste:
AMELIE.
Sof, oroliga hjärta, sof!
Glöm hvad världen har ljuft och ledt;
inga tankar din frid förstöre,
inga drömmar din hvila.
Det fanns ingen upplysning vare sig om födelse- eller dödsår eller om hvem, som rest vården. Det tycktes vara meningen, att hon skulle få vara en af de tysta slumrare världen fort glömmer. Men Eric Gyldenlo stirrade oafvändt på korsets solomstrålade namn, och han lät sina påskliljor falla ned på kullen, bara för det minnes skull, som detta namn väckte.
Amelie! Lilla Amelie, hon var en af de få förälskelser, som trängt djupare än till hans väsens ytterhud. Och han hade till och med ibland känt bittra samvetsagg öfver att han rest utan farväl till henne, den lidelsefulla, älskande unga kvinnan. Amelie Sterner! Hvar fanns hon nu? Hade hon glömt honom? Han fick en plötslig ingifvelse. Hvarför icke! Det vore just ett steg, som kunde anstå »galna grefven» att taga! Han skulle söka upp henne, den lilla cigarrflickan med de trollska ögonen och den mjuka, villiga munnen. Han skulle taga henne i sin famn och sjunga för henne den sång, hon aldrig tröttnade att höra. Och han gnolade sakta, utan hänsyn för att högmässan ännu pågick därinne i den lilla, fromt hvita kyrkan.
Nå, ingen kunde höra de smekande ljuden, om inte någon vänlig luftvåg förde dem med bud till lilla Amelie.