Han drack förtrollad mandeldoft ur »kungens bägare», drack sig ung, viljestark och modig igen och såg ut öfver slätten som den gången, när afståndet bedrog, därför att luften var så genomskinligt klar.
När dimman föll ute i lifvet, hade han gått vilse och aldrig funnit rätta vägen mera. Drömmens krönte kung miste sin krona.
Eric greps af en oemotståndlig längtan att äga påskliljorna, hålla dem i sin hand och stryka öfver deras lena, skälfvande hud. Han tog sin hatt och gick ut i trädgården.
— Får jag köpa de här blommorna? frågade han gästgifvaren, som stod där midt i solen, ståtlig att skåda, i röd ylleami, gul skinnväst samt en bred talmikedja dinglande på magen.
— Köpa blomster! — Tag dom bara!
— Tack och heder!
Han bröt dem varligt och stod sedan länge och betraktade dem, men de hade ej längre något berusande Alexandervin i sina djupa bägare, endast tomhet och vemod.
Med liljorna i handen gick han långsamt ut genom grinden de få stenkasten upp till kyrkogården.
Hvarför? Erik Gyldenlo visste sällan skäl för sina impulser; de föddes af stämningen. Möjligen kände han, att allt det brustna inom honom lättare skulle söfvas till ro i dödens närhet, än där allt talade om lif och uppståndelse som i trädgården.
Han gick mellan grafvar, de flesta vårdade, blomsterprydda, märkta af saknad och kärlek, en och annan förfallen och glömd.